Jag hade just lämnat Marie på en tunnelbanevagn och tog mig själv upp till T-Centralens Pressbyrå för att inhandla några engelska tidningar inför helgens matcher.

Först blev jag besviken när jag upptäckte att jag faktiskt redan hade senaste numret av "Inside United", men blev glad när jag fick se novembernumret av Chelseas klubbtidning och fredagens upplaga av Daily Telegraph och The Independent.

På väg ner till tunnelbanan igen upptäcker jag att min iPhone saknas i fickan.
Jag hade laddat den med Kent's nya platta som skulle styra mig i folkrusningen.
Men iPhonen är ligger inte i min innerficka som den brukar, och den ligger inte i någon av fickorna...
Tankarna rusar.
"Fuck... Någon har snott min iPhone. Helvete! Alla nummer borta! Alla bilder! Massa struuuuul!!".

Jag tar rejäla kliv mot tunnelbanan. Tankarn river hål i hjärnan och jag anlägger en arg min. "Just nu sitter en jävla tjuv och går igenom mina bilder, lyssnar på min musik... Ringer en massa samtal..".

Då kommer jag på den geniala idén att skicka ett SMS till iPhonen. Det kan jag, för jag har, trots att jag slutat där för två månader sen, inte lämnat tillbaka Radiosportens mobil.
Dessutom har jag läst någonstan att, om man tappar bort sin iPhone så kan man hitta den via GPS.

Så jag tar ett djupt andetag och skriver det elakaste SMS-et jag nånsin skrivit:
"DU! JAG KAN SPÅRA TELEFONEN MED HJÄLP AV GPS-FUNKTIONEN. SÅ DET ÄR NOG BÄST ATT DU STÄNGER AV DEN DIREKT!!"

Först är jag sjukt nöjd med meddelandet, sen inte så nöjd.
Jag håller om min gamla telefon och ber till gud att jag inte ska få ett svar av typen...
"Okej, säg var är jag nu i så fall?".

Men när jag kommer hem visar det sig att min iPhone ligger kvar på köksbordet. Med det hotfulla SMS:et rullandes på displayen.