December 2010.


November 2010.


Oktober 2010.


"Barret".

När Mio föddes valde vi att han skulle heta Barrling i efternamn och inte Johansson. Det finns tecken som tyder på att det kanske inte var så smart.

Varför? Jo:

Mio tycker om att vara ute på vår veranda. Det finns mycket barr där. Mio tycks tro att barr är något vi är släkt med och därför ska umgås mycket med. Mios favoritsysselsättning är därför att äta barr. Således har vår vanligaste sysselsättning (om än inte lika mycket favorit) den senaste tiden varit att plocka barr ur Mios mun. 

Igår utförde vi därför ett experiment. Tesen var att om vi lät Mio helt fritt äta barr en stund så skulle han inse att det kanske inte är det allra godaste man kan äta. 

 

Testet började alldeles utmärkt med önskat resultat.



Men sen vände det. Mio började nöjt tugga på barren som om de vore morotsstavar doppade i hummus. Så jag vet inte jag. Vi gör väl som vanligt. Accepterar verkligheten för vad den här. Att Mio förmodligen också kommer att få dras med samma smeknamn som jag. 

Presenting:

Mio Christian "Barret" Barrling


September 2010.


Att utvecklas i full fart.

Ninanananana Naninananana.....

Jag tror att det bästa som förälder (och i alla andra dina roller) är att hitta sin väg. Göra det som känns rätt i magen och sant i hjärtat.

För att få stöd i det kan det vara bra att få inspiration från andra källor. Men det är väldigt viktigt att då noga välja rätt kanaler.

Bland tusen böcker om föräldraskap så har jag hittat en och endast en som har gett oss stöd.

Den heter "Växa och upptäcka världen" och handlar om barnets utvecklingssprång det första året. Det är såklart olika på alla barn men på Mio stämmer den kusligt bra. Varenda gång som vi märkt att det varit något pågång och vi har gått till boken så har den beskrivit ett språng som börjat exakt den vecka som Mio just då befunnits sig i.

Igår började Mios fyrtionde vecka i livet och med det också en period som i boken kallas "Kategorivärlden". I den utvecklas barnets förmåga att dela in saker i olika kategorier vilket också innebär att han börjar tänka mer som oss. Förvirrande för honom såklart vilket innebär att han sover sämre, äter mindre (eller snarare "äter bara det som han själv stoppar i munnen") och klänger mer. Check check check. 

Just klänger tycker jag dock är ett negativt värderat ord. Jag tycker att det är både charmigt och gulligt när Mio kryper fram till mig, tar tag i mina byxor, drar sig upp och sen stapplar med mig var jag än går.


Augusti 2010.


Juli 2010.


Juni 2010.


Maj 2010.


April 2010.


God Morgon


Mars 2010.


Februari 2010.


Doppa dagen som du vill.

Idag är det onsdag. Dan före dan före... Fredag.

Precis som alla andra dagar på året så är fredag ännu än chans att forma dagen precis som just du vill ha den.

Det handlar om att lyssna till sig själv och bestämma hur just du vill att dina dagar ska se ut. Kanske vill du att det just den här fredagen ska finnas en gran med vackra ljus i som lyser upp ditt vardagsrum. Och kanske väljer du att äta lite rödbetssallad, för att du är sugen på det just den här dagen. Har du dina nära i närheten så kanske du vill ge dem en liten present. Precis som du kan ge presenter alla andra dagar. När tillfället dyker upp.

Och om du veckan efter känner för att ha en fest och vill att himlen ska lysas upp av fyrverkerier vid midnatt så är väl det alldeles underbart. Kanske vill du laga en god middag just den fredagen, fylld med ingredienser som får din kropp att må bra. Precis som du har chansen varje dag att laga mat med kärlek.

 Kanske väljer du att göra det just de här fredagarna.

Välj alla dina dagar så att du skapar din egen lycka varje dag, hela året. Längta inte till något som kommer om en vecka, utan se fram emot din nästa timme och vilka meningsfulla saker du ska fylla den med.

Nu ska jag se om det finns något kaffe kvar i min termos. Det ser jag fram emot.




Januari 2010.


Decemberhälsning.

Här kommer en påminnelse från våran yogaterapeut.

Yoga för december
 

Ahimsa
betyder även ickevåld mot sig själv. Kom ihåg att du är bra som du är. 

Satya
(sanning).
Vilka jultraditioner känns viktiga för dig och vilka följs av vana eller tryck utifrån? 

Aparigraha
påminner oss att inte titta på andra när vi gör våra val. Då missar vi vad vi innerst inne vill. 

Swadhyaya
(självstudier).
Är du öppen kan du lära dig mycket om dig själv under julfirandet. 

Samtosha.
Om du tänker efter kanske du upptäcker att du redan har mycket av det du behöver. Den insikten kan vara mäktigare än allt du någonsin kan känna av en införskaffad vara.

Pranayama
(andning).
Du kan använda andningen för att bli lugn och komma åter till nuet. 

Asanas
(yogapositioner).
Ändrade rutiner under julhelgen? Utforska nya sätt att praktisera yoga. Tillsammans med dina barn/ din partner/ din mormor... Eller för dig själv, tidiga decembermorgnar är magiska. Eller med mycket kläder på, ute på ett snötäckt fält, med te i en termos. Bjud in yogan i julfestligheterna, och låt de nya upplevelserna stärka dig när du återigen kommer in i din vanliga praktik. 

Pratyahara.
Öva dig i att ta kontroll över dina sinnen och välj vad du vill ta till dig - vad du vill njuta av.

Dharana
 (koncentration).
Behåll fokus på vad som är viktigt för dig. 

Dhyana
(meditation).
Lyssna inåt. När det yttre sorlet har lagt sig får ditt innersta en chans att tala. 

Samadhi
När julen är över – reflektera. Utan att döma eller kritisera. Lägg den sedan bakom dig. Ett nytt år väntar! Må det bli underbart på många sätt.

Om Shanti/

Maya

 www.yogam.se


Årskrönika.

Imorgon klockan åtta kommer första delen av vår årskrönika att publiceras. Missa inte det.

Choose to rise and shine.

Det går alltid att välja sina tankar.

Imorse vaknade Mio 06:00. Då går det att känna efter hur otroligt trött man är och tycka att Mio vaknar för tidigt.

Det andra alternativet är att ge Mio lite välling, packa in honom i bilen och åka till havet och titta på en helt otrolig soluppgång.

Mio somnade dock om i bilen men sov gott i ljuset av den nya dagen som sa godmorgon.



Bara vara var dag.

Här hos oss gör vi ingen skillnad på vardagar, helger eller storhelger. Varje dag är sin egen dag, vare sig det är måndag, lördag eller påskafton.

Vi blir förvånade varje gång vi kommer till en affär och upptäcker att de stängt tidigt. Söndag? Jaha.

Vi jobbar oftast på helgerna men också på kvällar när Mio sover, eller en förmiddag när en av oss åkt in med Mio till stan. Vi jobbar när vi vill helt enkelt. Och vilar när vi behöver.

Vi trivs med det. Att inte slita hela veckan och sen få lite fredagsmys som belöning. Eller att gå och längta ihjäl sig efter julafton i en månad. Och missa hela resten av december.

Så vi gör som Mio. Struntar i vad dagen heter. Och bara är. Just den dagen.


Mosterkärlek.


Avgörande.

I somras bestämde vi oss för att flytta till Spanien. Det har alltid varit vår dröm att bo utomlands men rädslor hindrade oss länge att ta steget. "Tänk om något går fel", "vi har det ju ganska ok här hemma ändå" och "det är väl enklare och säkrare att bo kvar i Sverige"....

Vi diskuterade i timmar. Var rädda för att åka men fick panik när vi tänkte på att bo kvar i de fängslande mönstren. Vi var inte sanna mot oss själva men levde ett liv där vi visste hur allt fungerade. Riskfritt. När man inte är nära sig själv är det väldigt lätt att tro att räddningen är att följa strömmen.

Så vi vacklade.

Avgörandet kom för mig efter att jag börjat lyssna på Janesh Vaidyas (författaren till "I det sista regnet") tankar. Han berättade om en man som står på en strand. Mannen har byggt en båt som ska ta honom till hans drömmars ö på andra sidan sundet. Båten var färdig men det var så höga vågor så mannen bestämde sig för att vänta tills vågorna lugnat sig. Han väntade dag efter dag men vågorna var ständigt närvarande, ibland höga, ibland låga. Mannen vågade inte ge sig ut. Dagarna blev månader och månaderna blev år. Mannen dog till slut utan att ha krossat sundet till den vackra ön.

Tänk att ön är din största dröm i livet, båten ditt redskap för att ta dig dit och vågorna alla rädslor och hinder som du bygger upp i ditt huvud. Låter du dem stoppa dig så kommer du aldrig nå din dröm. 

Du lever bara nu. 

Jag blev livrädd. Men inte för samma saker som förut. Utan för att leva livet utan att delta i det.

Och i den stunden bestämde jag mig för att leva det här livet här och nu. Inte lyssna till alla negativa tankar i mitt huvud. Inte bara leva av dagarna och klara sig igenom livet hyfsat helskinnad. Nej, istället gör jag nu som citatet här ovan.

I promise myself to live until I die....


Du har svaret.

Hur mår du?

Sådär.

Vad är det som känns jobbigt?

Det vet jag inte...

Vi föds med en fantastisk förmåga att lyssna till oss själva och våra behov. Det är den egenskapen som gör så att vi överlever. Vi vet och visar när vi är hungriga, trötta eller uttråkade.

Men efterhand formas vi mer och mer av omgivningen omkring oss. Vi börjar ta in vad människor omkring oss vill att vi ska göra och hur vi ska vara. Först våra föräldrar. Sen skolan och lärarna. Vänner och ovänner. Lagkamrater. Arbetskamrater. Och så fortsätter det.

Sen blir vi föräldrar. Då börjar den riktiga prövningen. För plötsligt kastas vi in i något som vi aldrig gjort förut. Och det finns oändligt många olika råd och tips att lyssna till. Från vänner, tidningar, släkt, läkare och barnmorskor.

Inte så konstigt att det är lätt att tappa bort sig i allting. Att det blir svårt att sortera.

Men någonstans mitt inne i orkanen så gäller det att hitta sin egen röst igen. Och att lita på den. Stå emot alla intryck som får dig att tro att du själv inte kan avgöra hur just du vill leva ditt liv.

Vem är du? Vad vill du? 

Det vet jag inte.

Jo du, det vet du visst!! Våga känn efter.


Balance.

Vi har fått frågan om balans både på mail och i kommentarer. Hur hittar man den och hur behåller man den?

Och det här är något vi tränar på varje dag. Jag tror såhär:

När du verkligen har bestämt dig går det att börja träna på att observera och upptäcka när du inte är i balans. Olika kännetecken att uppmärksamma:

- Du blir irriterad på personer nära dig, på hur de pratar, tuggar eller uppför sig. Du försöker lägga din egen obalans utanför dig själv. 

- Du blir sugen på socker. Alternativt alkohol eller cigaretter. För mig, socker - alltid socker. Ett sätt för kroppen att försöka återställa balansen. Tyvärr hjälper det alltid bara tillfälligt. Och bryter samtidigt ner. Låt dig inte luras.

- Du blir rastlös, aldrig nöjd, vill till nästa sak men vet inte vad den är. Men att fly hjälper inte. Det är dags att ta reda på vad problemet är. Hur ska du annars kunna hitta de elva lösningarna som alltid finns?

Ok. Nu har du lärt dig att förstå att du är i obalans. Du kan tänka tacksamma tankar när du känner symptomen för då är du ett steg närmre att hitta orsaken och lösningarna.

Dessutom finns det tre sätt att hålla sig i balans. Sov. Ät rätt. Tänk rätt. 

Sleep is your therapy, food is your medicin (Janesh Vaidya, såklart).


Born pure.

Om alla försökte skapa sin egen lycka utan att ta ansvar för någon annans. Skulle världen fyllas med egoistiska människor eller skulle den bli en kärleksfullare plats?

Jag är övertygad om vad jag tror.

Jag tror att vi föds goda. Och jag tror inte det finns någon annan lösning än att ta ansvar för vår egen lycka. Inte förrän du inser att du inte kan rädda någon annan har du chansen att själv bli helt lycklig. Först då kan du sprida all den kärlek du har inom dig till alla runtomkring dig. Utan krav på att få någonting tillbaks.

Villkorslös kärlek. Det tror vi på. 




Vidare funderingar.

Kommentar angående inlägget nedan: Är gränsen mellan lärande och fostrande alltid glasklar?

Intressant. Det vet jag inte.

Men det jag vet att jag tror på är att fostran och för den delen också lärande mest handlar om att göra det enklare för en själv.

Jag tror inte att det behövs läras ut särskilt mycket. Och absolut inte fostra. Därmot tror jag på att delta, uppmuntra och till vis del visa olika alternativ.

För mig är det viktigaste, som jag skrev om tidigare, att leva ett liv som i alla skeden känns sant för en själv. Och så låta barnet vara med och leva med dig i det livet. För att sen utvecklas åt sitt eget håll.

Så jag tror mer på att delta i livet tillsammans med sitt barn. Inte lära honom hur det ska levas eller fostra honom till att passa in.


Att inte fostra upp.

Mio och jag skojade imorse. Jag sa "shhhh, tyst Mio", och han svarade med ett högt "Hähähähähähä". Helt ohämmad och omedveten om att "shhhh" kunde betyda att han ska vara tyst.

Och vi började fundera när i livet den spontana ohämmade livsglädje, som vi har som barn, försvinner. Eller tonas ner i allafall. Och finns det inte något sätt att hindra att det sker?

Vi kom fram till att det framförallt var skolan som i våra fall såg till att vi började rätta in oss i leden. Skolan som fick oss att tro att du lyckas bättre i ditt liv om du sitter stilla och tyst och gör som den med makten säger. Annars åker du ut!

Jag minns att det brukade ila till i kroppen då få gånger som jag blev tillsagd och Petter berättade att hans fröken på lågstadiet skällde ut honom när han råkade ha sönder sin linjal: "Nu är det du som går hem och berättar hemma vad du har ställt till med idag!"

Men sen måste det ju gå att förebygga mycket hemma också.

Jag tror på att det inte behövs något som heter uppfostran. Jag tror att uppfostran till stor del är till för att göra livet lite enklare för föräldrar. För att inte andra i samhället ska tycka att våra barn (och alltså också vi) står ut och märks för mycket.

Usch.

Istället tycker jag att vi ska utgå från att barn föds precis som de ska vara. Sen får vi lita på att de lär sig precis det de ska utan att vi måste berätta för de hur de ska bli.

Låt de fylla sin hårddisk själv istället för att programmera in massa egna program som du själv tycker att ditt barn borde ha. Så slipper de försöka göra massa omstarter senare i livet.

What a wonderful world this could be.

 


Tur vi bor i Spanien.

Jaha, där står mamma med den där grejjen igen. Som hon jämt tittar in i.
Hihi. Den ser kanske rolig ut.



Hmm. Det är ganska varmt. Undrar om hon hinner fram om jag är snabb.



Alltså undrar hur de tänker? Det är ju tjugo grader ute! Oj, nu är hon på väg.
Måste snabba på.



Hmmm. Jag gömmer den här bakom, de hittar den aldrig.



Wiwoooooo, snyggt jobbat av mig!
Nu sticker jag, måste kolla vad tvättis har för sig!




Plantskola.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Två till.


Upprop.

Jag brukar gå in på "Allt för föräldrars" forumsida för att försöka hjälpa föräldrar att hitta hit.

Igår läste jag en tråd där ämnet som diskuterades var "Vad kan din åttamånader gamla bäbis?". Och därunder fanns minst hundra svar. Alla i liknande form. Inläggen bestod helt enkelt av en punktuppräkning av vad deras bäbis kunde. Typ såhär.

- Resa sig.
- Peka på lampan.
- Krypa fort.
- Säga "dädädä fäfäfäfä"..

Och så vidare...

Alla var nästan exakt lika. Lite konstigt. Men så när jag läst tjugo nästan identiska inlägg så kom plötsligt ett annorlunda:

- Min åttamånaders kan bara vända sig från mage till rygg och rulla runt så. Vad är det för fel på honom tror ni?

Och hon vågade ändå skriva bland alla "underbarnsberättelser". Och bakom hennes kommentar ser jag också alla mammor som INTE kommenterade. Men fick ångest. För deras barn passade inte heller in i bland superbäbispunkterna.  

Problemet är ju att vi (och med vi menar jag framförallt vi mammor) identifierar oss med vår bäbis. "Jag är vad min bäbis kan." Och det är inte så konstigt när vi så totalt går upp i våra barn. Låter hela dagarna cirkulera kring barnet. När det inte ska gås på aktiviteter som är bäbisanpassade så ska det fikas och pratas om..... Bäbisen.

Det är så otroligt viktigt att behålla din egen identitet. Fortsätta vara allt det just du är. Och bara lägg till rollen som mamma. 

Läs en bok, träna, blogga, jobba, prata om dig själv, UTVECKLA dig själv. 

Och få för all del inte för dig att du skulle vara en sämre mamma för det. Däremot tar dina andra roller stryk om du inte kommer ihåg dem också.

Tro inte att det är enklast att bara leva för ditt barn. För att iallafall på det sättet veta att du är en bra mamma. Det är du automatiskt.

Avslutar från en klockrent citat från en nära vän när Mio var några månader och jag funderade på om jag var en dålig mamma när jag ville gå ut och gå själv en sväng.

"Pojken har väl en pappa också har jag för mig?"

Så enkelt.

Mina killar har hängt med varandra i tre dagar medans jag varit däckad i sovrummet. De verkar ha klarat sig helt utan men. Trots våldsamma fotbollsmatcher.


Do not disturb.

Idag är det "den obefläckade avelsens dag" här i Spanien.

Fråga får svar.

Fråga: Har tänkt fråga en sak ett tag men det har liksom aldrig blivit och jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske var (är?) jag rädd för att ni skulle ta det på fel sätt. Jag funderar iaf på om eran Mio har en liten läppspalt? Det ser ut som att han har ett litet jack i läppen och jag tycker att det är såå charmigt och han är helt underbart söt.

Svar: Mycket bra att våga fråga tycker jag. Här tas så lite som möjligt på fel sätt!

Fast så utvecklande svar blir det kanske inte. Vi vet helt enkelt inte riktigt vad det är för någonting. Väldigt charmigt tycker vi också och så har Mio sett ut sen han föddes. Eller det har nog förstärkts något när munnen växt.


Hemma.

Elva timmars resdag med en kille på åtta månader. Det blir inte tråkigt direkt:

- Mio kastade mat på Mc Donalds på Arlanda så att det kommer dröja innan de hittat och sopat upp alla bitar.

- Vi blev hjältar när vi hjälpte en mamma som hade slut på blöjor och en tre-timmars flygresa framför sig.

- Vi gjorde som vanligt sten-sax-påse om de illaluktande blöjbytena. Petter förlorade dubbelt en gång eftersom det visade sig att Mio så att säga inte var riktigt klar där han låg på skötbordet.

- Sista Sverigekommentaren blev: "Det är en pojke förstår jag, annars skulle han väl inte ha blå napp."

- På El Prat träffade vi en cancer-sjuk fem månaders bäbis som ändå var väldigt glad. Vi blev än en gång medvetna om att det finns olika svårighetsgrader på vår tes "acceptera det du har".

- Petter chockade med att ännu en gång tillkalla parkeringsbussen genom att i snabbtelefonen ropa. Autobús?? Aaaa hoy?? (typ, kommer det en buss idag eller?)

- Väl hemma var det varmt ute men iskallt inne i vårt stenhus. Mormors medskickade fiskbullar räddade kvällen, och vi är väldigt väldigt lyckliga över att vara här igen.


Hem till oss.

Vi har varit borta i en vecka nu. Borta i Sverige alltså. Ifrån Spanien, vårt hem.
Det är inte för mycket egentligen, men inom mig börjar en längtans frö efter vårt hem i Spanien att gro. Långsamt växer det från en plats i magen, så långt in att det bara känns litegrann, så långt in att jag inte vet om längtan sitter i hjärtat, magen eller till och med i ryggen.

Eftersom det där fröet fortfarande är ganska litet så kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar. Jag kan bara gissa.

Kanske saknar jag kaoset när jag och Marie ska äta tillsammans med Mio. Hur vi pratar och försöker få med honom i konversationen. Mio säger de-de-de-te-te och avslutar sin monolog med ett långt entonigt skrik. Just det nickar vi, lampan lyser. Och Mio skrattar men slutar tvärt och börjar dunka med båda skedarna som han har snott från den som matar honom. Det skvätter omelette i hela lägenheten. BUSE! Skriker vi, och Mio skrattar vidare…

Kanske saknar jag att bli väckt av Mio och Marie på morgonen efter en natt när Mio sovit dåligt. Jag ropar på Mio från sängen och med Mammas hjälp kan han skjuta upp dörren med en nyfiken min. Hans glada ögon far över rummet, och säger jag hans namn en gång till så finner hans ögon rätt och hans mun spricker upp i ett leende. Han blir sprallig och hans kropp röra sig, armarna viftar ivrigt och andningen blir mera ansträngd som om han otåligt vill berätta vad han och mamma haft för sig hela morgonen.

Kanske saknar jag att kliva ut från sovrummet till köket där solen lyser in från den klara katalanska himlen och slå mig ner vid en stol och hälla upp en kopp kaffe ur termosen på bordet. Mio är på golvet och undersöker mina skor. Marie vänder sig mot sig och säger något i stil med ’Du, jag tänkte på en grej’. Och sen är utvecklingen, diskussionen och samtalen igång. Det kan handla om allt från det onödiga med överflödigt födelsedagsfirande till vad Marie tror är bäst för Mio när det handlar om mat.

Med sömnen i ögonen och med det varma kaffet i halsen försöker jag hänga med. Det är inte lätt. Maries utveckling sen vi kom har inte varit något mindre än lavinartad. Hon har nått insikter och tänkt tankar som inte hade kunnat skapas om vi levde förut. Och jag njuter av att höra henne. Och jag vill säga henne hur fantastisk hon är där hon sitter och redogör för det hon tänkt. Jag vill berätta för henne hur kärleksfull hon är, hur unik hon är. Jag tänker att jag är lycklig.
Jag tänker att min Marie är fri nu, att hon har sprängt alla bojor. Jag vill säga att hon måste ut i världen för att berätta om allt som hon vet, att hon måste göra världen den tjänsten.

Ibland lyckas jag säga det. Ibland begränsas jag av mig själv. Då får man ta till bloggen istället.


Mycket vackert i Sverige.

 
 

Mio föreläser om Nuet



Mio lär mig mycket.
Trots att han inte sagt ett begripligt ord än så är han den som lärt mig mest i hela mitt liv.
Okej, Marie och en del andra har också lärt mig mycket men med tanke på att Mio inte har sagt något än så måste ju hans lära-ut-snitt vara skyhögt över alla andras.

Den stora lektionen o föreläsningen har han hållit om att Leva i nuet. Något som gynnat mig enormt.

Ta exemplet när planet från Sevilla är försenat.
Sittandes i kabinen får vi reda på att vi inte kommer att få lyfta förrän om två timmar. Det kan ge småbarnsföräldrar panik kan jag lova. Vad ser vi framför oss? Vi ser en skrikandes och trött Mio som inte kan sova för att han är för hungrig, och han är för hungrig för att vi inte haft mat för att täcka för en sån stor försening som två timmar.

Oron växer och vi pratar lite om hur vi ska tackla problemet.
Mio visar vägen. Han vet inget om någon försening och just nu är han inte alls hungrig. Han sitter i mammas knä och leker med sina plastnycklar och skrattar med flygvärdinnorna som stressar förbi. ’Vad är det mamma o pappa, varför leker ni inte med mig’? tycks han undra.
En stund senare bekräftar piloten att vi har fått en ny slottid, vi kommer åka inom 20 minuter.

All oro förgäves alltså. Är inte all oro det?
Mio kände aldrig någon oro. Han satt i planet något längre än vad han borde gjort, men han fick mat och när vi landade i Barcelona sov han stilla.

När kan jag lära och använda mig av denna teknik?

Kanske när jag står ute en frisk o solig förmiddag och försöker få Mio att sova i vagnen. Jag blir frustrerad först, för Mio vill inte sova. Han tittar bara på mig och skrattar och försöker ständigt att vända sig om på mage. Jag stoppar honom irriterat.
Efter ett tag kommer jag på att jag ju egentligen inte vill något annat än att få stå just där, just då.
Jag andas djupa kyliga andetag och vänder mitt ansikte mot solen o blundar och tar emot värme från universums stora eld. Nästa gång jag tittar har Mio somnat.

På nätterna hör jag Mios andetag genom väggar av tjock sten. Ibland drömmer jag om dom, ibland känner jag dom med en pappas intuition(oh, yes, vi har en sån).
Jag kan höra hans andetag öka och bli oroliga som ett tecken på att han kommer vakna snart.

Klockan kan vara tre på natten och jag är så trött att det känns som om jag skulle dö om någon tände en ficklampa i ansiktet på mig.
Jag blir arg för att Mio vaknat. Jag besvarar inte hans leenden när jag kommer in till honom.
Jag vill bara gå tillbaka till sängen o sova. Gud vad trött jag är och gud vad trött jag kommer vara i morgon när jag inte får sova. Jesus, Maria och Josef detta måste få ett slut!!

Sen blir jag arg för att jag varit arg.

Sen kommer jag på att om jag är trött i morgon så kan jag få vara det. Det är lugnt. Det finns ingen anledning att bli arg för det nu. Just nu, när klockan är tre på morgonen finns jag bara där för en person, Mio, och för att hjälpa honom hitta tillbaka till sömnen. Och jag älskar att få vara den som han vill ha hjälp av.
Genast blir timmen mellan 3 och 4 inte alls speciellt jobbig. Mio somnar snart.

Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0