Vändning.

Kom hem astrött igår efter två morgonpass och alldeles för många kommentarer om hur smal/tjock, stor/liten jag och min mage här.

Kramar Petter och går mot sängen.

Den är fint bäddad och på nattduksbordet står en vas med rosor och ett nytt doftljus.

Allt det där jobbiga bara försvann.


The whole truth about the gröt...

The truth, the whole truth and nothing but the truth... om Gröten alltså.

Vi får massor av mail... massor, typ knappt hundratusen om dan som frågar om vad det är vi våran berömda gröt som vi äter varje morogn.

Och till att börja med var det inga problem, alla som frågade fick svar. Men det var en söndagsmorgon som Marie fick något girigt i blicken o sa "Vänta här nu...Skulle vi inte kunna göra lite stålar på det här?".

Och det har hon ju rätt i. Så igår träffade vi en överenskommelse som ger oss fri gröt från våra sponsorer i 34 livstider om vi på bloggen berättar vad vi har i den.

Så här går det till. Här är ingredienserna i grunden:



För en person:
1dl Havrgryn som är grunden så klart.
Sen fyller vi på men en halvdeciliter fyrkornsgröt, en härlig blandning av flingor av havre, korn, dinkel, solrosfrön, linfrö o aprikos. Introducerad i gröten av Snyss och finns att köpa i lite hälsokostaffärer.
Därefter en handflatsnypa fiber.
Några knivsuddar krossade linfrön.
Och desutom någon tesked osötade äppelbitar.

Så, nu på med vatten, typ drygt två dl.

Sen när gröten varit på spisen ett tag så är det dags för toppingen. Du behöver:



Alltså, En halv skivad banan, härliga russin, fina walnötskärnor som man kan bryta sönder lite innan man lägger ner dom. Fyll gärna på med andra nötter också, typ hassel-, para- eller pecannötter (se bild).

Nu så... På med mjölk.

Bättre start på dagen finns inte!

Häpp!

Morgonhumör.

Missade du niosändningen? Stor humor. Min humor iallafall.

Jag: Och det var allt för sporten.

NyhetsPeter: Hur många seger sa du att Ottawa tagit? Åtta va.

Jag: Ja, Åttavaa...

Sockersur morgon.

Det låg en påse bilar nere vid studion. Jag är otroligt sugen. Trots att jag inte ens gillar vanliga bilar. Tänk om det hade varit sådana där med surt socker på. Då hade det nog varit kört.


Dunk.

Krypet sitter här bredvid mig på jobbet. Han hänger ju allt som oftast på när jag jobbar.

Idag har han fått låna en dator. Men det är ingen modern variant. Det är en sån där som jag fick låna när jag följde med pappa till jobbet när jag var liten. För tjugo år sen. En sån där riktigt stor och klumpig dator. Den hade ett enda spel. Snoken hette det, fanns i DOS och det gällde att med piltangenterna svänga en orm framochtillbaka över skärmen för att hitta bokstäver. För varje bokstav förlängdes ormen och det blev svårare att svänga

Jag försöker få kontakt med Krypet.

- Duuuu. Krypet.

- (tittandes koncentrerat på skärmen) Mmmmmm...

- Hur mår du?

(han fortsätter styra ormen med vänster hand på två piltangenter och höger hand på de andra två) 

- Bra. Pigg.

- Är det säkert det? Du var ju uppe mellan tolv och tre inatt. Trots att vi kommit överens om att försöka sova lite.

- Ja, jag vet. Men vi sov ju mellan nio och tolv och sen när pappa kom hem från jobbet och kom och la sig så ville jag ju leka med honom lite.

- Jaha. Så det var därför. Vad lekte ni då?

- Olika. Vi lekte Kurragömma åsså Röda Lyktan Stopp. 

- Röda Lyktan Stopp? 

- Ja, du vet när det är en som är det var pappa och så ska de andra ja bara jag då försöka smyga så nära som möjligt utan att han som är märker att jag kommer och sen när jag kom ändå fram så ska jag dunka honom så hårt jag kan i ryggen. Eller på hans hand blev det ju förstås. Så HÅRT jag kunde alltså. Jag klarade ganska hårt faktiskt.  

- Jo, jag kände det.

- Mmmmm...

Införskaffade gener - Mycket nöjd.

       


Forza Italia!

Idag är det den 27e. Två månader kvar till Krypet kommer.

Och då levererar Systern den här sköna sovpåsen gjord på en av mina gamla favvotröjor. Hur cool som helst! 
Nu kommer vi att vara två, minst, som håller på Italien i sommar.


Intervju med en diskmaskin

Hallå där, du ställer inte upp speciellt ofta på intervjuer, var för är det så?
- Nej, jag gillar att arbeta i det tysta. Vi går till jobbet varje dag och kör stenhårt, det är inget som jag känner att jag behöver tid i tidningar o tv för. Det handlar väl om hur man är som diskmaskin antar jag. Vissa vill stå i centrum liksom, dom jobbar för att vinna kändisskap och det är deras största anledning till att vara diskmaskin.


Och vilken är din största anledning?
- Jag har alltid, och kommer förhoppningsvis alltid att gå efter devisen ’få smutsdisken ren, no matter what’. Det är egentligen inte svårare än så.


Du säger ’kommer förhoppningsvis alltid’, överväger du att lägga av?
-Inte än på ett tag, så länge jag har rätt inställning, får rätt dosering diskmedel och gör mitt jobb bra så finns det ingen anledning att lägga av. Men jag vill inte vara kvar om jag gör ett dåligt jobb.


Hur skulle du beskriva ditt förhållande till Petter och Marie?
- Petter är ju en väldigt bra när det gäller diskning. Det är alltid ordentligt fördiskat när han ger oss materialet. Han visar oss verkligen respekt. Ärligt talat så skulle han inte vara någon dålig diskmaskin själv.


Och Marie?
-Ja, Marie. Vi tycker om henne också så klart och hon skulle aldrig göra något för att skada oss men… nog måste jag säga att hon ibland slarvar och låter oss göra skitjobbet.


Kan du utveckla det?
- Asså…. Ibland förväxlar hon diskmaskinen med en trollerilåda. En diskmaskin är ingen magicbox där saker bara trollas bort. Asså, fett o sånt det fixar vi lätt, men Marie tar inte bort något. Hon har kvar majskorn eller bitar av rödlök, lite makaroner. Såna saker kan vi inte trolla bort. Dom blir kvar i maskinen liksom…och flyger runt här inne i maskin efter maskin…


Vi tvättar disk med gamla matrester alltså?
-Ni tvättar disken med gamla matrester, ja.


Tre snabba till Diskmaskinen:
Yes eller Coop Maskindisk?
No!

Redskap du ogillar att diska?
Silar och durkslag. Gud va svårt!

Favoritprogram?
Jag är svag för 103-minutaren i 70 grader.


När Petter är borta dansar jag med diskmaskinen.

Mohahahaa. Inte ett enda föremål är fördiskat. Och Petter är i Ängelholm så han kan inget göra. Mohahahahaa.


Mörk födsel.

Ni vet den där Earth Hour som vi nu ska ha årligen? När alla ska släcka allt elektrisk i en timme. Förra året inträffade den mitt under en viktig landskamp. Men iår är det ännu värre.

Iår har de nämligen lagt den:

Lördagen den 27 mars. Klockan 20:30

Det är lugnt ändå tänker ni. Stockholms stad var ju inte med förra året. Men jorå. För jag hörde det här på ABC i morse:

"En miljard människor släckte ljuset förra året i den globala klimatmanifestationen Earth hour. Ett lysande undantag var Stockholms stad. Men i år, miljöhuvudstadsåret, har Stockholm tänkt om och deltar." 

Så nu undrar jag lite hur det här kommer att gå till? Typ:

- Här är eran son. Fin va!?

- Men vi ser inte!!! Det är ju kolsvart här. Tänd lampan!!!!


Ett måste för alla barn.

Petter och jag är ju inte snobbiga. Vi bryr oss inte alls om materiella ting. Vi har inte köpt någon vagn, inga flashiga bäbishjälpmedel och vi tänker iallafall tillsvidare bo kvar i vår lilla etta.

Men idag fick jag höra att det finns föräldrar som INTE köper märkeskläder till sina barn. Där känner jag ändå att man måste ta sitt ansvar. Herregud, vi måste ju visa våra barn vad som är viktigt här i livet.

Så. Idag har Krypet fått sitt första av många, många märkesplagg.

En pyjamas gjord på en av Petters Tigerskjortor.

Jag andas ut en stund. Tack syster!!




Dagens ugnspannkaka.

Jag slängde i äpple, banan, kanel och vaniljpulver.

Note to self: Glöm inte att vispa ner äggen i smeten. Om man häller på äggen i efterhand blandas det inte utan gräddas i två lager.


Bättre än Peter, ja jag är bättre än Peter.

Meddelande från Petter i Göteborg efter att han kommenterat klart Frölunda - Modo:

Jag saknar er. Du är den finaste jag vet. Finare än Foppa till och med.

Stort.

Söndag alltså - vi jobbar lite va?


M.Z.AA.

Om och om och om igen så tänker jag på det. Hans namn. Jag är lite besatt av det. Han som person kunde jag inte bry mig mindre om. Men hans namn. Mmmm. 

Det är kanske inte så speciellt egentligen men det passar i huvudet. Så långt, fast ändå så underbart sammanhängande.

Mats Zuccarello Aasen.

Just nu sitter jag och tittar på Frölunda-Modo på jobbet. Det är Petter som kommenterar. Och hans säger det om och om igen. Namnet. Bättre kan det ju inte bli.

Mats Zuccarello Aasen. Mats Zuccarello Aasen. Mats Zuccarello Aasen.

Tänk om han skulle göra mål och Petter skulle skrika ut hans namn. Maaaaats Mats Zuuuuuuccarello Aaaaaaaaaasen. Hoppas hoppas hoppas.



Teknikens under.

Petter satt mittemot mig och pratade i telefonen igår. En kompis ville att han skulle läsa in något åt dem och sen skicka det som ljudfil. Petters röst är ju hårdvaluta som vi alla vet. Men han låter tveksam:

- Mmmm, det kan bli lite svårt. Jag jobbar ju inte på radiosporten längre så jag har ju lite dåliga möjligheter. Jag har iofs en microfon här hemma. Jag hör av mig - ska kolla lite på det här.

Han lägger på. Ser fundersam ut. Jag bestämmer mig för att rycka in.

- Men älskling det är ju inga problem. Spela in det du ska så lägger jag in det på datorn sen, så kan vi maila över det.

- Ja, men filen kommer ju bli så stor. Det kommer inte gå att maila.

- Jo då. Om det är en Wave-fil så kan vi bara komprimera den eller packa ner så kan de bara använda win-zip sen och packa upp zip-filen.

En timme senare hör jag Petter prata i telefonen igen, den här gången ute i hallen.

- Det ska nog ordna sig ändå. Jag kom på att det är ju bara att ehhh, packa ner den typ. Komprimera ni vet. Inge problem.... Jo det blir en zipfil förstår du.. Ni behöver winzip för att packa upp den dock.. Men det är enkelt.. Inge problem. Jag ordnar det här..

En sång att bli lycklig av.


Jo, det försäkrar jag dig.

Alla gnäller så mycket på Försäkringskassan.

Jag tycker att de är snälla som ger en pengar när jag är sjuk och när jag vill vara hemma med min bäbis.

Idag pratade jag med en kvinna på kundservice som lät sur i början men som tinade upp när hon märkte att jag inte ville skälla utan bara ville ha hjälp. På slutet var vi riktigt goda vänner. Nästan.

När jag skriver det här så kommer det upp massa tankar i mitt huvud: "Ja, men Marie, tänk på de som är jättesjuka och som får kämpa för sina pengar" och "Det finns faktiskt de som behöver pengar nu och som får vänta på att FK ska handlägga i hundra år".

Men det är ju hursom inte de som sitter i kundservice fel.

Sthlms sämsta toalett?

Tävlingen Stockholms sämsta toalett har fått en mycket het kandidat. När Marie & Jag var på BVC igår upptäckte vi den här lappen på en toalettdörr.


Och det här blev ju bra.

Eftersom vi inte äter socker så får vi hitta nya vägar att äta goda saker. Det går bra. En gång i veckan ungefär gör vi ugnspannkaka. Kanske låter det ofta för er? Men då får ni  tänka er att vår pannkaka ska täcka de gånger som ni köper hem en semla, äter glass på kvällen, tar en näve ur godispåsen eller en chokladbit till kaffet.

Men det skulle ju bli lite tjatigt att äta samma ugnspannkaka jämt. Så man får vara lite kreativ och stoppa i lite olika saker. Idag åkte följande saker ner i smeten:

- Hackade paranötter.
- Frysta blåbär.
- Banan (ett måste i alla ugnspannkakor, det är där den söta smaken kommer ifrån).
- Äkta vaniljpulver (Vi tvekade eftersom den lilla burken kostade 35 kronor, tills vi kom på att vi förut brukade lägga 50 spänn på Ben and Jerrys-paket var och varannan dag).


Photoshopkurs - mycket roligt.

   

Morgonråd är guld.

Petter är diskmaskinsexpert i vår familj. Han är proffs på att fördiska så att disken är ren redan innan den åker in i maskinen. För det behövs säger han. Jag förstår inte riktigt vad diskmaskinen då är till för, men i allafall. Kommer det ut smutsig disk så får jag spöstraff.

Den är morgonen levererar han fler visheter som jag inte förstår att jag hittills i mitt liv levt utan.

Petter: Marie, knivarna i diskmaskinen får inte stå uppåt.

Marie: Oj förlåt, har jag ställt någon så?

Petter: Ja, och jag måste tyvärr påpeka att det händer ganska ofta.

Marie: Ok, jag ska tänka på det.

Petter: Ja, gör det är du snäll. Det är en dödsfälla.

Korgen som var nöjd.

Hos tandläkaren efter mitt tredje besök på sju dagar:

- Så, då var det klart. Hur känns det?

- Jättebra! Jag ska lägga det i min mycketnöjdkorg!

- Eh, va?

Så jag kan väl lika gärna förklara för er också då på samma gång.

"Mycketnöjdkorgen" är min mammas påhitt som hon använder i skolan. Där har de en riktig korg där barnen får lägga de saker i som de gjort som de verkligen är nöjda med. Det kan vara teckningar, berättelser eller ett avklarat mattespel. På samlingen i slutet av dagen så tar mamma fram korgen och så får barnen visa upp sina verk för resten av klassen. Syftet är att barnen ska lära sig att bli nöjda med vad de presterar och hitta glädjen i att våga visa upp det man är stolt över för andra. Antijantelag alltså.

Så idag stoppar jag mina tre tandläkarbesök i min egen "mycketnöjdkorg" och visar upp för er. En undersökning, en lagning (den var värst) och en utdragen visdomstand. Helt otroligt.

Vad har du stoppat i din korg idag?

Här är en annan sak som jag har i min imaginära korg. Mitt livs första lapp-lek-täcke som jag sytt med hjälp av min sömmerskaguru.



Det är sånt som händer...

Fruktansvärt roligt detta.

Kort efter vårt inlägg om marmelad igår så blev vi så sugna på rostade mackor med ost och marmelad.

Jag gör mackorna så marmeladen hamnar överst så klart.

Och jag vet inte varför men plötsligt har Marie hela tröjan full med marmelad. För osten låg ju inte över o skyddade. Jag misstänker så klart att Marie iscensatte det hela för att statuera exempel.

"Kolla nu'rå vad som händer..."


1 more down, 11 to go.

Idag har jag tagit hissen två gånger.

Monsterbloggen - Idag om Marmelad

Ibland får jag och Marie lite kritik här för vår blogg. "Ja, ni skriver ju bara om en massa oväsentligheter" säger man.

Okej säger vi. Låt oss diskutera nånting mycket viktigare.

Vilken sida om osten ska marmeladen egentligen ligga? Marie är glasklar på området, hon ska ha marmeladen först, och sen osten. Alltså osten allra överst. Jag däremot tycker så klart att marmeladen ska ligga allra överst.

Här ser ni dagens frukostmackor:



Maries motivering, därför ska Osten ligga över marmeladen: "Därför att om man tappar mackan och den lägger sig uppochner så blir det inte kladdigt eftersom det bara är osten som vidrör golvet".

Petters motivering, därför ska marmeladen ligga överst: "DÄRFÖR DÄ SKA VAAAA SÅÅ!!!"

Dagens I-lands/gravidproblem.

Det är någon som flyttar min stol mellan varje sändning. Bara en halvmeter. Det är ändå jättejobbigt att flytta tillbaks den.

Stackars mig.


Smart tjej.

En treårig tjej sitter med sin pappa mittemot mig på bussen.

- Pappa, ska vi hyra film nu?

- Ja, först ska vi köpa kaffe åt mig och sen ska vi hyra film åt dig.

- Men pappa. Det finns ju juice hemma.

- Mmm. Fast jag vill ha kaffe också.

- Fast man kan göra juice av äpplen också. Jag kan lära dig.

Snart i en yoga-bok nära dig.


Just snyggt.

Påväg hem idag skulle jag köpa något som gick att göra lördagsmiddag av.

Kom hem med:

- Två liter mjölk.
- Havregryn.
- Frysta hallon.
- Chips.

Tjaa, varför inte.

Svaret på tävlingen - ingen vann.


Middag för tre (fyra).

   
 
  


Fråga får svar.

Det var några dagar sen som någon frågade mig varför jag är kär i Petter. Alltså inte på ett skeptiskt sätt: "vad ser du hos honom egentligen?" utan bara av nyfikenhet.

Och så igår kom jag på det. Förutom alla kanske mer ytliga adjektiv så var det en mening som sammanfattade allting.

"He amazes me."

Om och om och om igen. Det räcker så.




Kravisar.

Det är många som frågar om jag inte har några cravings. Jag säger nej. Men det är inte riktigt sant. Jag har några:

- Mjölk.
- Apelsin och satsumas. Blodapelsin går också bra.
- Chips.

Mmmmmmm...

Men varför då?

Ni ska få svaret på vilken sötgrej som jag är mest sugen på, men ni får ett tag till på er att ge era gissningar. Och på tal om det: KOM IGEN!!

Efter Petters senaste blogg så frågade jag honom vad han egentligen får ut för positivt av sockerförbudet.

- Jag, vet inte riktigt. Svårt att säga. Men jag vet att det känns bra att klara av något svårt.

- Ok, men ingenting annat?

- Njae, jag vet inte. Jag kommer inte på något annat.

- Men du sa ju häromdagen att du kände smaken på vanlig mat mycket bättre.

- Ja, det gör jag. Och så känner jag mig mycket rappare i huvudet. Snabbare. Och kroppen känns ju lättare såklart. Och tightare. Och så sover jag mycket bättre. Och orkar mer. Och det är så skönt att slippa ha det där begäret. Att känna att jag klarar av att stå emot.

- Jaha, men annars är det svårt att säga? Förutom alla de sakerna.

- Mmmmm...

Maries val...

När Marie fick i uppdrag att fotografera det som hon saknar mest i socker-väg så var det detta fotografi hon kom tillbaks med.



Kan någon av Er, kära läsare, gissa vilket bakverk det är som Marie saknar allra mest på den här bilden?
Dom tvåhundratusen* första inkomna rätta svaren belönas med en "I follow Monsterbloggen"-Tshirt.





*Heter du Linn får du inte delta i tävlingen. Inte heller om du heter Ture. Och eventuellt inte Linus heller, ifall Ture skvallrat. Men alla andra får va med.

Socker Times Five

Jag: Hej, jag heter Petter Johansson. Och jag... Jag...Jag är en socker-sucker...
Alla: Hej Petter!
 
På fredag har jag varit en sockerfri socker-sucker i 14 veckor.
 
Jag prövas egentligen dagligen. Tänk att få ta en liten chokladbit till kaffet efter frukost. Tänk att få ta en Snickers som mellanmål. Tänk att få köpa smågodis till filmen ikväll. Tänk att få äta Ben & Jerry's och samtidigt få njuta av en bok.

Men allt som varit mitt, har tagits från mig. Och det är okej, det är ju ett eget val.
 
Det var ingen 7-stegsmetod för mig del. Min behandling består endast i ett steg, steg 1: Sluta för fan att äta allt det där! Och så är det fortfarande.
Och skulle man bryta mot steg 1 så står det i mina anvisningar...."Gå till Socker x 5 och välj därefter omstart".
 
"Socker x 5" är det som alltid håller mig borta från sockret. Regeln är nämligen sådan att OM man ska äta socker, så ska man äta så in i helvete mycket socker. Oj, nu svor jag. Men du ska alltså trycka i dig så kopiöst mycket att kroppen ska få femdubbla dosen av vad den begärt.
Serveras det exempelvis kladdkaka där jag i vanliga fall tar två bitar och en rejäl skopa grädde till varje bit, så ska jag nu alltså trycka i mig 10 bitar plus lika mycket grädde.
Ett sätt att säga till kroppen typ..."Men ät då!! Ät då!! Här! Ta! En bit till ska du få!! Du ville ju ha ju??! Men ät då!!Enjoying it?? Had enough yet??"

Socker x 5-metoden är så grotesk i all sin enkelhet, att den för mig som socker-drogare framstår som den helt lysande orsaken till att jag efter 14 veckor fortfarande inte ätit någon socker-bomb.
 
Nu har emellertid den största tiden av prövning kommit till mig. Det är semeltider.
Jag är galen i semlor. Jag är så galen i semlor att jag fruktar att om Marie visste om det skulle hon överväga att lämna mig.

Jag äter dom enligt en bestämd ritual där locket äts först med lite av grädden. Sen läggs semlan i varm mjölk med socker och kanel.
Där hugger jag i med en sked snabbt så att inte hela den majestätiska bakelsen sjunker.
Jag äter runt, runt, runt och har till slut bara mitten med mandelmassa o grädde kvar.  

Men om jag ska äta en semla. Så ska jag alltså enligt "Socker x 5"-regeln käka fem semlor med mjölk. Och det konstiga här är att....där jag i andra fall äcklas, överväger jag faktiskt att göra det.
Vi får se hur det blir. Marie har lovat att filma spektaklet om det blir något.

I morse enades jag och Marie om att vi skulle ta ett kort på det som vi saknar mest i sockerlandet. För mig är bilden denna från ett skyltfönster på Götgatan:


Skräcksamtal.

Jag hatar tandläkaren. Eller inte personerna i sig kanske men jag HATAR att gå till tandläkaren. HATAR! Det är kanske det enda jag hatar. Verkligen hatar! Missade ni vad jag gör? Jag hatar!!!

Därför har jag inte besökt en tandläkare på fem år.

Men nu har en visdomstand växt sig längre och längre in i min kind (känns det som) och alltså gjorde jag det enda rätta, och otroligt modiga, idag. Jag letade upp en tandläkare på söder och ringde.

- Hej, jag skulle vilja att någon av era tandläkare tittade på min visdomstand.

- Är det akut?

- Njae. Nej.

- Vi har faktiskt en tid redan i eftermiddag. Klockan 14:00. Och en imorgon bitti.

- Oj, vad snart. Hmmm, jag vet inte.

- Är det inte lika bra att klara av det?

- Ok då. Vem är snällast? Jag behöver en snäll.

- (suckar) De är snälla allihopa.

- Okokokok, jag kommer i eftermiddag.

Monsterbloggen - Behind the Scenes...

Bloggen går idag behind the scenes när det gäller skapandet av en blogg.


14 to go.

Det är 31 trappsteg upp från studion till redaktionen. De blir av någon anledning jobbigare för varje dag.


Bomber.

Den här bloggen har ju en del skeptiker som hävdar att det faktiskt inte går att vara så söta mot varandra som vi är. I dag fick jag en till tvivelkommentar från en som förvisso också la till att han var lite avundsjuk.

Och så kommer jag hem, sover en stund och väcks sen av Petter.

Petter (väldigt försiktigt): När du har vaknat till lite ska du få en present.

Marie: Åhh, roligt.

Tio minuter senare letar jag upp honom (i den enormt stora lägenheten):

Marie: Vadvareförånpresent?

Petter: Jo, här! Jag tänkte att du och Krypet tycker ju så mycket om att bada så jag tänkte ni skulle få det ännu skönare.

Marie: Åhhh, du är för underbar.

Petter: Och så tänkte jag att det var bäst att jag väntade lite tills du vaknat lite för jag vet ju att du är känslig mot lukter när du precis vaknat.


En bild av kyla....

Fredagmorgon. Kallax Flygplats utanför Luleå. Minus 32 grader.

 

1 down, 15 to go.

Då pratar vi morgonpass.


Självsnällhet.

I affären:

Marie: Jag skulle vilja ha sånna här polkagrisrandiga mjukisbyxor.

Vid kassan:

Petter: Kan inte jag få köpa dem till dig?

Marie: Jag tror faktiskt jag vill köpa dem själv. Du är alltid så snäll och jag älskar när du köper saker åt mig. Men jag tror att jag behöver vara lite snäll mot mig själv idag.

             


Helgen då Petter tog den färgglada mössan.


TV-spel is the shit.

Jag har ju alltid vetat att man blir otroligt allmänbildad av att spela tv-spel. I går fick jag det slutliga beviset.

Vi såg På Spåret och jag hade kunnat ganska lite.

Men så kom den, min fråga:

- Vad kallas den japanska maffian?

Och så ser jag det framför mig. I tv-spelet "James Bond Nightfire." Det springer omkring massa Bots (ja, precis som Basshunters Anna) och massa Avatars (ja, just som i filmen ja). Vi är i Multiplayerläget och efter mig är den farligaste motståndaren av de alla. Han är japansk, klädd i kostym och har något stort vapen i famnen. Han närmar sig mig med en otroligt fart och plötsligt vibrerar min dosa av skottet som träffar mig och skärmen täcks av blod. Med svart text mitt i rutan står det:

- Killed by Yakuza.

Tillbaka hemma framför På Spåret hoppar jag upp och ner i fåtöljen:

- Yakuza, Yakuza, Yakuza, Yakuza!!!!

Petter tittar tvivlande på mig.

- Marie, du får inte hitta på ord.

Och så kommer det ljuvliga ögonblicket när Kristian Luuk tittar på deltagarna (och mig) och säger.

- Och den japanska maffian visste ingen namnet på. De kallas Yakuza.

Triumf.

Yakuza Barrling. Kan det vara något?

Lika fina fast på olika sätt.

Det är vad Bamse säger när Mini-Hopp och Brumma bygger sandslott och vill att Bamse ska bedömma vilket som är finast. Brummas är ett stort slott med massa rum och tinnar och torn. Mini-Hopps är mest en stor hög.

- De är lika fina fast på olika sätt.

Jag tyckte det passade på de här bilderna också:




Förklaringen....

Det var liksom något i ögonen på Krypet redan när vi landade på Kallax flygplats igår. Något ängsligt och en gnutta rädsla för allt det nya. "Kom nu, så går vi ut ut planet" sa jag. Men Krypet skakade på huvudet och ville sitta kvar en stund. Så vi fick vänta tills alla gått av och när vi sen var ensamma på planet så tog han min hand och vi släpade oss ut.

Det var något med den norrländska kylan. Eller kanske det norrländska mörkret. Kanske hade han inte räknat med bäcksvart klockan 14:30 och heller inte med 32 minusgrader. Han log inte, utan såg mest rädd ut när Lasse Granqvist gick upp i falsett i ett skämt om kylan. Krypet såg bort, drömde sig iväg.

Hans lilla kropp vibrerade när han satt i taxin och såg ut över det milsvida svarta landskapet. Det såg iskallt ut. Krypet huttrade. "Är det mitt i natten här?" sa han. "Nej då, samma tid som hemma. Det är bara solen som gått ner lite fortare här uppe" svarade jag. Krypet såg fundersam ut.

Han släpade snuttefilten över tröskeln till hotellrummet och såg för ögonblicket lite gladare ut. Han fick välja säng först och log när vi packade upp och satte våra tandborstar i ett glas vid handfatet. "Vi är ute o reser du och jag! Visst? Visst?" sa han och jag nickade och log.

"Jag tror jag saknar Mamma lite" sa krypet efter en stund när vi båda vilade strax före avfärd till arenan.
"Jag vet vad du pratar om" sa jag, "och jag gör det själv hela tiden när jag är borta...Men man får liksom leva med det. Leva med saknaden".

Det blev tyst.

"Leva med saknaden?" sa Krypet... "Det låter tråkigt och dumt".

"Jag vill nog inte följa med till Coop Arena" sa Krypet sen några minuter innan taxin skulle hämta oss. Det fanns Canalplus Sport på hotellrummet så han kunde se matchen ändå. "Om jag sover nu så går tiden fortare...så kommer vi hem till Mamma snart".

Och så hoppade han upp i sängen, drog snuttefilten tätt intill ansiktet och täcket över sig och blundade sig bort från Luleå. Jag kände hans varma kind innan jag stängde hotelldörren och låste.


Mission not accomplished.

Petter sms:ar från Luleå och meddelar att maskoten vägrade följa med på promenaden från hotellet till ishallen. Det är tydligen 32 grader kallt där. Fair enough.

Axelmaskot?

Det här är Petter och hans maskot som han fått av sin ännu ofödda son. Den åker med när Petter jobbar och sover en natt borta.

Idag är den med till Luleå för matchen Luleå - HV på Canal + ikväll. Och jag tänkte såhär. Att om tio stycken av er intygar att ni vill att den ska sitta på axeln i försnacket till kvällens match så måste den det. Vad Petter än tycker. Ok. Ska vi säga så? Ok?


Livsnödvändiga tips.

Jag lånade två böcker om graviditet på biblioteket. Jag tänkte att någonting är det säkert som man faktiskt måste veta. Det jag lärde mig var:

- Om du får extra mycket hår på magen så går det bra att vaxa bort det.

- Det är bäst att klippa sig före barnet kommer, för efter förlossningen är det viktigt att känna sig snygg.


Mmmm. Eller nej.

Efterfrågad magbild.


Ett uppblåst huvud och ett brustet hjärta.

Den här bloggen handlar ju en del om mina dataspel. Jag vet det. Men de är ju så roliga.

Just nu spelar jag ett spel som heter Hospital som jag spelade när jag gick på högstadiet. Man ska bygga upp ett sjukhus men det är inte vilket sjukhus som helst. För på det här sjukhuset har folk konstiga sjukdomar som "slacked tongue" och "bloated head" och "broken heart". Och så finns det en härlig brittisk speakerröst som säger saker som:

- Doctor needed in slacked tongue clinic.

och

- Two surgeons needed in operating theatre.

och

- Nurse to fracture clinic please.

Jag har ganska högt ljud på när jag spelar men som tur är så är jag väldigt omtänksam:

- Petter, börjar det bli störande?

- Mmmm, lite kanske.

- Ok, säg till om det blir jättestörande så stänger jag av. Det är ganska viktigt att höra vad hon säger förstår du. Igår när du dammsög så dog det faktiskt två stycken för att jag missade uttropet.

- Ok. Förlåt.

- Jag förlåter dig älskling.

- Ok.


Out of competition.

Petter har startat en tävling. Jag och han och Malin är tydligen deltagare. Men det är mest han som deltar. Tävlingen går ut på att få in så många LOST-liknande kommentarer i det vardagliga livet som möjligt. Hittills den här morgonen har jag fått höra:

- Vet du varför vi inte hittar diskborsten?

- Nej.

- Cause noone has made it....


Och (efter att ha öppnat kylskåpsdörren):

- The keso is gone. The others must have taken it.

Och när han skryter om att han leder överlägset och jag försöker förklara att Malin inte ens vet att hon är med i tävlingen:

- Its because..... She hasn´t been born yet...

A new Dharma-member.

Vi har tillbringat tre dagar med att se hela LOST säsong fem. En av bäbisarna som bodde med "the Dharma Initiative" hade en sovdräkt med Dharmamärket på.

Marie: Åhh, en sån skulle Krypet ha!

Och nästa dag så låg den där. I facket med Krypets kläder. Ingen vet hur.




En spelande jul.

                                        
   


Vårt nya år. Hej.


Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0