Belöningen.

Åh, nu trogna som fortfarande besöker denna övergivna sida. Här är er belöning.

Det finns en ny blogg nu. Välkommna!

Youandmediaab.se


Ordlista.

Ifall du vill kunna prata med Mio:

Mamma - Mamma .
Pappa - Jorå, pappa.
Gacka - Jacka.
Guacka - Guacamole.
Mine - Mio.
Bubbe - Boll, studsboll, fotboll.
Bäbä - Baby.
Chitta - Titta.
Ack ack - Tack tack.
Kaka - Pannkaka
Kokkokaka - Kokoskaka.
Jjjjjjjjjjjjjjjeess - Ja



Non smoking generation.

Mio satte av med en väldigt fart idag på stranden. Och arg såg han ut. Vi undrade var han var påväg.



Det visades sig vara mot en jämnårig liten kille.

Mio: Hööööörrö, vad har du i handen?

Kille: Ehh, inget.

Mio: JO, det är ju en fimp. Jag ser ju det, släng bort den där! Genast!!

Kille: Men åhh, jag ska bara ta sista blosset ju! Bara den här. Sen ska jag sluta, jag looovar.

Mio: Nej, släng den så gräver vi ner den! Nu!!



Kille: Nej, jag vill inte gräva ner den. Ok!? Här smaka lite du också istället, kom igen. Det är gott. Typ.

Mio: HA! Är det väl inte! Nu är det du som slänger den där! Sluta peka på mig med den! Vi ska gräva ner den här bredvid.



Kille: Åhh ok då. Jag vågar inte bråka med en kille med mimmi på hatten. Jag slänger den då.

Mio: Bra, starkt jobbat! Nu skyfflar vi lite sand över den också. Såå. Vänner?

Kille: Mmmm.. Ja ok då..

Mio: Bra, då leker vi russinleken istället.


Bäst.

Klokaste Janesh Vaidya pratar om att det gäller att i livet hitta det just du är bra, bättre och bäst på och sedan ägna dig åt de sakerna. För att bli lycklig.

Problemet tycker jag är att vi bryr oss så mycket att det vi gör ska värderas i pengar. Att vi inte bryr oss om att hitta vad vi gör bäst, det är dolt inom oss. Istället ägnar vi oss åt det som bekräftas genom att vi tjänar pengar på det.

Och visst, pengar behövs till att ha någonstans att bo och till att köpa mat. Men jag tror inte det är det som gör att vi försöker tjäna mer och mer pengar. Det gör vi för att det bekräftar oss. Eftersom vi ännu inte hittat det där som vi själva gör bäst och får tillfredsställelse av det.

Så om du ger dig 17 på att du ska hitta det där som just du gör allra bäst, så kommer det inte spela någon roll hur mycket pengar du tjänar. Är det inte så att du tjänar tillräckligt för att överleva (och med överleva menar jag just det och inte att du ska ha råd med en ny platt-tv) så får du göra det på något annat, så att du får ihop tillräckligt.

Janesh pratar nämligen också om att "sälja sin tid". Det är det vi gör hela tiden. Hela livet. Vi väljer varje minut vad vi vill göra av just den minuten.

Och därför måste vi tänka oss för när vi "säljer vår tid" till ett jobb som du egentligen inte tycker så mycket om. Är det värt din tid? Det kanske det är. Speciellt om det gör att du kan måla, skriva, läsa, planera, laga mat, sjunga på tiden du köpt dig på ditt jobb. Men är det så att du säljer din tid till arbetsplatsen utan att ändå hitta något meningsfullt så är det kanske dags att söka nya vägar.

Jag tror jag vet vad jag är bra och bättre på. Och häromdagen fick jag en känsla av vad det kan vara som jag är bäst på.


Plantskola nr 2.

Petter: Ska vi gå och spela fotboll Mio?

Mio: Javisst pappa, men bara om du inte försöker få mig att träna så hårt igen. Vi kan väl ta det lugnt, leka lite bara? På skoj liksom?

Petter: Ja, absolut Mio. Såklart.



Mio: Ok pappa. Först vill jag leka med den här sleven.

Petter: Ok, men ska vi inte spela lite då?

Mio: Nej, jag vill leka med sleven!



Petter: Ok, Mio nu har du fått leka med sleven. Men nu ska vi träna lite!

Mio: Men pappa!! Jag vill leka med sleven.

Petter: Nej, men kolla här nu. Du spelar ner till mig med en passning ner mot hörnflaggen. Sen löper du in mot första stolpen. Första stolpen, inte andra. Men kom ihåg att inte springa rakt mot stolpen. Vinklar, vinklar Mio. Mycket viktigt.

Mio: Åhhhh, paaaaaappa!!



Petter (nerifrån hörnflaggan): Mioooooo, spela bollen nu då!!

Mio: Nej, pappa jag vill inte. Men titta, jag har skrivit mitt namn med sleven!

Petter: Javisst, det är väl ok för en bäbis på tiomånader. Men du kommer inte till Evertons ungdomsakademi bara för att du skrivit ditt namn.



Petter: Kan vi inte spela lite iallafall?

Mio: Nej, jag vill inte det. Men jag kan göra en sak. Det finns en sak som är roligt med fotboll. Men det är inget jag har nytta av i Everton.

Petter: Vad är det då?

Mio: Måååååååålgester!!!!



Lugn storm.

Mio satt still och tittade i en bok i en KVART idag. Det kanske händer ofta i andra bäbisfamiljer men här är det en helt otroligt lång tid. Väldigt mysigt även om stormkvartarna (som oftast fyller våra timmar) är lika härliga de.



Inspiration idag.

Klicka.

Känn.

Idag har Mio och jag hängt ihop hela dagen. Och det slår mig hur mycket jag beundrar honom för att han hela tiden visar vad han känner. Han är arg en stund, sen är han studsande glad och sen är han trött. Men han fastnar aldrig i en känsla. Ältar inte och grämer sig aldrig.

- Vad lycklig du verkar, säger jag. Du äter vad du vill, sover när du vill och gör det du vill däremellan. Livet är bra härligt va Mio?

Och han tittar på mig och ler sitt största leende. Sen lutar han sig fram och pussar mig med munnen så öppen som det går.

Jag tänker att det är så synd att vi tappar det där. Slutar göra det vår instinkt säger oss, äta det vår kropp vill ha och sova så mycket som vi egentligen behöver.

Istället lär vi oss att göra det vi tror är ansett som rätt, sover alldeles för lite och stoppar i oss saker som inte är bra för våra kroppar. Väldigt onödigt och olustkänsleskapande.

Så nu lär jag av Mio, istället för tvärtom.


Tur vi bor i Spanien.

Jaha, där står mamma med den där grejjen igen. Som hon jämt tittar in i.
Hihi. Den ser kanske rolig ut.



Hmm. Det är ganska varmt. Undrar om hon hinner fram om jag är snabb.



Alltså undrar hur de tänker? Det är ju tjugo grader ute! Oj, nu är hon på väg.
Måste snabba på.



Hmmm. Jag gömmer den här bakom, de hittar den aldrig.



Wiwoooooo, snyggt jobbat av mig!
Nu sticker jag, måste kolla vad tvättis har för sig!




Celebration of life.

Alltså födelsedagar.

Jag är skeptisk.

Visst, jättebra om det vore så att vi firade miraklet att vi föddes och lever. Men så är det ju inte. Vi firar ju födelsedagar bara för att vi inte orkar vara så givande som vi vill resten av året. Och så kompenserar vi det med materiella gåvor en gång var 365:de dag.

Och ve dig som till och med glömmer bort att jag fyller år. Just den här dagen på året får du ju faktiskt komma ihåg mig, även om du glömmer mig alla andra.

Jag hade alltid ångest när jag fyllde år förut. För hur sjutton skulle jag hinna njuta av dagen tillräckligt mycket för att orka med ett år till nästa gång? Iår firade ingen min födelsedag, och det var helt underbart. För jag visste att den här dagen är lika bra som alla andra mina dagar. För det har jag själv äntligen sett till.

Jag tycker att vi ska göra som aboriginerna. Fira de dagar då vi gjort något vi är stolta över. Har du målat en fin tavla en dag så firar du på kvällen att du är "den store målaren". Har du sagt många snälla saker så varför inte hylla dig själv med ett extra glas vatten, för du är ju "den snälle".

Nästa vecka fyller min syster år och jag behöver inte ens fundera på vad jag ska köpa till henne. Jag vet att hon vet hur mycket jag tycker om henne varje dag och vi behöver inga presenter för att bevisa det.

Älskade Mio, vad sägs om att vi firar att du föddes varje dag istället för bara den fjärde april? Ok? Ok!


Playday. As every day.


Är det storm hos er också?


Morning of choice.

Mio har lärt sig en alldeles fantastisk sak. Han har lärt sig att det är möjligt för honom att bestämma själv. Välja själv. Hittills har han ju
alltid bara hängt med. Ätit det vi gett honom. Lekt med det vi lagt
framför honom. Gått ut när vi satt honom i vagnen. Och så plötsligt.
De senaste dagarna. Så har han förstått att han kan berätta vad han vill. Att han själv kan bestämma hur hans dag ser ut. Vilken upptäckt!

Imorse blev han arg. Riktigt arg. Han ville absolut inte ha sin äggröra som han i vanliga fall tycker väldigt mycket om. Men nej, inte idag. Inte heller ville han ha vatten eller frukt. Och han ville absolut absolut inte
sitta i sin stol. Jättearg var han.

Den första känslan som kom till mig var att jag tyckte det var jobbigt. Bara för att det kändes som om jag gjort något fel. Varför kunde han inte äta äggröran som jag ställt fram? Åhh, varför måste han skrika? Kan han inte göra som jag vill? 

Jag tänkte gå och väcka Petter och be honom att ta hand om Mio.

Men så valde jag om. Tänkte nytt. Vilken möjlighet för mig att uppmuntra Mio på hans väg att bli en person som säger ifrån, som skapar sitt eget liv, som står upp för vad han vill ha. Redan nu kan jag visa att det är ok. Att det är bra.

Så vi struntade i stol, äggröra och vattenflaska. Istället frågade jag Mio om han ville ha frukostpicnick istället. På lekmattan. Det ville han. Jag tog fram en avokado och frågade om han ville ha lite avskrapat med sked. Det ville han inte.

Däremot ville han äta avokadon själv. Så det gjorde han.

Pyjamasen går nog inte att rädda, yogamattan kommer alltid att vara lite grön och säkert fick Mio i sig lite skal. Vilken underbar morgon!

              

Efterfrågad.

Här kommer den så. Vinkningen. Även om Ey ey ey får vänta till en annan gång...

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Att tänka om tankar.

Jag tror på att det är våra tankar om verkligheten som styr hur lyckliga vi är. Vi värderar olika händelser på olika sätt, positivt och negativt, och därefter bestäms hur vi mår. På så sätt går det att i varje situation välja om du ska må bra eller om du ska må dåligt. Ska du svälja ner good thoughts i magen eller ska du förgifta den med negativa.

Jag vet vad du tänker. "I vissa situationer går det faktiskt inte att må bra." Jo, säger jag. Det går visst det. Alltid och jämt. Men det krävs att du vill ha det så och är beredd att jobba för det. Och slutar tycka att det är skönt att få tycka synd om sig själv ibland.

Kolla såhär:

Igår satte vi oss på flyget tillbaka hem till Barcelona. Klockan var 1300. Det var otroligt varmt på flyget. Och trångt. Mio var trött. Så hör vi kaptenens röst. Han pratar spanska. Jag hör att han pratar om att det är kaos på Barajas. Ordet kaos används minst fem gånger på tre meningar. I slutet säger han "aproximadamente a las cuatro y media. En jättesuck hörs. Petter undrar:

- Vad sa han? Sa han att vi måste sitta här i FYRTIO minuter innan vi lyfter??

- Ehh, nej.

- Åhh, skönt, jag tyckte jag hörde något med fyra. Fyra minuter?

- Ehhh nej. Han sa att vi inte kunde lyfta förrän klockan halv fem. Om tre och en halvtimme. Ingen får gå av planet innan dess.

Och det är här det börjar. Ska vi välja att tänka negativa tankar. Att oroa oss för hur det ska gå att sitta med en trött, hungrig och understimulerad bäbis på ett trångt stillastående flyg i mer än tre timmar? Eller ska vi ta varje stund som den utan att värdera den? 

Ganska lätt val.

Vi tittar på varandra och skrattar.

- Är du ok?

- Ja, är du ok?

- Ja, faktiskt.

Om Mio var ok eller inte behövde vi inte fråga. Han hade redan börjat flygplansleken. Den går ut på att få så många som möjligt att titta på honom och skratta. Igår slogs alla rekord. Han har nämligen lärt sig att vinka och säga "Eyyy, eyyyy, eyyy." Mycket populärt.



Så prova att välja de bra tankarna idag, vad som än händer.

Och sen det kanske allra viktigaste. Döm inte dina egna tankar. Det är bara tankar. Du är inte en dålig människa för att du tänker negativa tankar. Det finns det alltid anledningar till. Så sluta tänk negativa tankar om dina negativa tankar. Det är om du väljer att tro på tankarna eller inte som spelar roll. Mer om det någon annan gång.

Godnatt.


Nej? Nja.

Ibland läser jag om bäbisars utveckling. Det är roligt att sitta bredvid en vilt lekandes, ålandes, krypandes Mio och läsa om att min bäbis snart kanske kommer att kunna sitta upp. Med stöd. Mio hör du det? Kan du försöka det? Har du tid? 

Under sjumånadersfliken läser jag:

Vid det här laget kan nog din bäbis känna igen ordet nej och vad det betyder.

Ehhh, vänta nu. NEJ, han kan inte känna igen ordet NEJ för vi säger inte ordet NEJ till honom. Varför skulle vi göra det? I vilka situationer då? När det finns så många andra lösningar. Är vi ute och han kryper mot ett elstängsel så är det väl bara att krypa dit själv också och roa med något annat. Och när han har ätit sig in på blyertsen på pennan så räcker vi fram något annat (gärna ätbart) som han blir intresserad av istället. Och har vi någon gång lagt vår egen gaffel för nära honom på bordet så märker han ju själv att den inte är så mysig att bita tag i. 

Men vad finfint då. Då vet jag att det nu är fritt fram för mig att börja sätta upp hinder och gränser för honom. Fritt fram för mig att styra över vad han ska tycka är farligt och vad som är helt ok. Sju månader. Sen är det färdiglekt.

NEJ TACK!

Vi säger såhär istället Mio. Ta de här orden istället: Utforska, utmana, undersök!!!

Vi stödjer dig när du behöver.


Till pappa.

Bloggen utnyttjas härmed hänsynslöst till att säga grattis på farsdag (visst är det idag?) till min pappa. Varför just den här bilden fungerar som present kan ni ju fundera på en stund om ni vill. Grattis pappa!


Känn efter.

Madrid är en väldigt bra stad. Inte bara för att de har en gräddfil för barnvagnar vid säkerhetskontrollen på flygplatsen. Nej, mest för att det är så bra känsla här. Som en blandning av Stockholm, Rom och London.

Men det var inte det som det här skulle handla om.

Jag tror verkligen på intuition. Att det i alla situationer går att känna efter vad som verkligen känns sant och rätt. Men då gäller det att våga göra det. Våga lyssna och sen handla därefter. Och att våga släppa på alla blockeringar och göra sig av med det filter som sitter i vägen. Varesig det handlar om alkohol, beroendeframkallande mat eller dåligt självkännedom som lindras av yttre ytlig bekräftelse.

För mig har det tagit tjugoåtta år att börja lyssna på mig själv. Men det är nu häftigt att se hur det funkar.

Idag gick vi omkring hela eftermiddagen i Madrid. Som vanligt glömde vi bort att äta och till slut var vi väldigt hungriga. De vegetariska alternativen är oftast ganska få... Ähh, alltså det finns tusen restauranger med bläckfiskmackor, skinktapas och stora grisar i taken helt enkelt. Beställ en vegetarisk macka och det kommer in en med kyckling. Typ så.

Till slut när vi reser hamnar vi oftast på en hamburgerkedja av valfritt märke. Så också idag. Men bara för att Mio skulle få besöka toaletten. För det kändes inte rätt idag. Trots hungersmärtan i magen.

Så vi gick vidare.

Vi gick förbi restaurang efter restaurang.

- Här då?

- Nej, inte här. Nej nej. Nej.

(Sägas ska att jag har en väldigt tålmodig pojkvän, även när han stapplar av hungern)

Till slut fick jag för mig att vi skulle svänga in på en öde tvärgata. Där låg en liten restaurang som såg mysig ut.

- Nej, det är inte här vi ska äta.

Och femtio meter längre upp låg den. En organisk, ekologisk, vegetarisk affär med takeaway-buffé. Hur mycket sallader, falaflar och röror som helst. Som vi själva fick plocka och sätta oss utanför och äta. Mio smaskade ekologiska kex och var nöjd sålänge han inte satte i halsen.

Förr skulle jag inte känt den där känslan att vi skulle gå vidare för jag skulle varit för upptagen med att fundera på om jag var tillräckligt fin i håret. Eller om Petter började tröttna på mig.

Tänk vad många mysiga stunder det går att missa.

  
 
 


Passa er Madrid, det går fort nu!


Tidigare inlägg
Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0