Experiment!

Ok. Måndag alltså.

Vi vill testa en sak. Försöka sprida lite skratt och glädje idag. Så långt som det bara går. Och vi tänkte att ni vill hjälpa till.

Till hjälp har vi den här videon. Själva kan vi inte låta bli att både le och skratta när vi ser den.

Om ni också känner så, eller tror att någon annan någonstans kanske kan bli lite lite gladare av att se den, så kan ni väl sprida den här videon vidare idag. Länka till den här sidan på er blogg, facebook eller twitter. Eller maila er mailgrupp.

Och så ser vi hur många vi kan sprida glädje till idag. Ok? Ok!

www.monsterbloggen.webblogg.se from Marie Barrling on Vimeo.


Uppdrag: Gatumusikant, del 1.

För att utvecklas som person så gäller det att utmana sina rädslor. Det har vi skrivit om förr. Nu är det Petters tur.

Rädsla: Att tala eller uppträda inför andra människor (Teve och radio är inga problem, då ser de ju en inte, i verkligheten däremot väcker ångest).

Uppdrag: Att träna in 19 stycken Bruce Springsteen-låtar och en av Peter Lemarc och sen framföra de som gatumusikant i Sitges (närmsta stora samhället, känd turistort).

Nervositetsgrad: Stor.

Övervakare: Mio.

Deadline: 31 maj.

Ni kommer att få följa hur uppdraget framskrider här på bloggen, främst i form av videobloggar.

Här kommer den första.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Inspiration idag.


Nattning.

Att Mio hjälper oss att vara i nuet har vi pratat om förut. Men aldrig har det varit så uppenbart som nu på kvällarna.

Vid sju är gröt, bad, kokosolja och pyjamas avklarade och det är dags att sova. Tycker vi. Det tycker inte Mio. Han har sin egna rutin som börjar först då.

Den innebär att gå ungefär hundra varv runt kanterna på sängen. Vid varje varv stannar han där någon av oss sitter och ger och en stor blöt puss (just nu ingår också massa snor). Under tiden pratar han. Konstant. Med ett ord. I olika tonarter och hastigheter. Men alltid samma ord. Såhär ser konversationen ut under de hundra varven.

Däää!! Ja det är lampan Mio. Dää!! Ja det är affischen med Nalle Phu. Dääää!?? Ja, jag är din mamma. Däää?! Mios napp, det är Mios napp. Dädädädädädä? Det är giraffen, Giro. Dä? Snuttis, din snuttis. Däädädää? Lampan igen ja. Dädädädädäädäääääääää!!?? Ja, Mio affischen, ser du? Nalle Phu, och Tigger. Ddädä??? Lampan är det. Dä? Ja, en till lampa ja, precis. Dä? Din napp är det Mio, ska du sätta in den igen? Dädä! Lampan japp. Den är fin den. Dä? Mamma, din mamma. Dädädäddädädädädädädädä? Boken ja, den vi läste nyss. Dädädädääää!? Lampan igen, precis.

Och så börjar det om. Vi har ju nittio varv kvar.

Dessutom har Mio lärt sig ett trick. Han sätter nappen åt fel håll mellan tänderna, biter ihop, släpper händerna från sängkanten och står och gungar fram och tillbaka. Storskrattandes.

Älskade Mio.

Att provocera sig själv.

Har du blivit provocerad den senaste veckan? Har du blivit irriterad på någon? Har du stört dig på något du sett på teve eller läst i någon blogg? Har du känt dig sviken?

Grattis, då har du haft chansen att lära dig något om dig själv.

För varje gång som något eller någon väcker en stark känsla hos oss så säger det något om oss själva.

Tycker du att en annan människa har en fruktansvärt irriterande egenskap så är det för att du också har den egenskapen men föraktar den hos dig själv. Du vill inte kännas vid den. Kanske har du tillräckligt många gånger fått höra att just det sättet att vara inte är fint.

Känner du dig sviken och tycker att någon nära dig har gjort dig illa så förstår du inte att det bara handlar om den personens tillkortakommanden. Du tar på dig skulden själv och tänker långt där inne: "Ja, mer värd än såhär var jag inte, jag visste väl det". Och så mår du sämre och sämre och tycker mer och mer synd om dig själv.

Tänk vad skönt om du i alla de situationerna kunde tänka: "Oj, vad jobbigt det här måste vara för den här personen som tvingades göra såhär pågrund av sina egna problem."

Att hitta tryggheten hos sig själv är en enorm lättnad och gör att du kan börja stödja andra människor istället för att provoceras av dem.

Bara du kan skapa din egen lycka. Ingen annan. Gör inte dig själv otjänsten att vänta på att någon annan ska få dig att bli lycklig. Så kommer bonusen av sig själv sen. Att du sprider kärlek och får kärlek tillbaks. Helt gratis.


Inspiration idag.


Inspiration idag.


Plantskola nr 2.

Petter: Ska vi gå och spela fotboll Mio?

Mio: Javisst pappa, men bara om du inte försöker få mig att träna så hårt igen. Vi kan väl ta det lugnt, leka lite bara? På skoj liksom?

Petter: Ja, absolut Mio. Såklart.



Mio: Ok pappa. Först vill jag leka med den här sleven.

Petter: Ok, men ska vi inte spela lite då?

Mio: Nej, jag vill leka med sleven!



Petter: Ok, Mio nu har du fått leka med sleven. Men nu ska vi träna lite!

Mio: Men pappa!! Jag vill leka med sleven.

Petter: Nej, men kolla här nu. Du spelar ner till mig med en passning ner mot hörnflaggen. Sen löper du in mot första stolpen. Första stolpen, inte andra. Men kom ihåg att inte springa rakt mot stolpen. Vinklar, vinklar Mio. Mycket viktigt.

Mio: Åhhhh, paaaaaappa!!



Petter (nerifrån hörnflaggan): Mioooooo, spela bollen nu då!!

Mio: Nej, pappa jag vill inte. Men titta, jag har skrivit mitt namn med sleven!

Petter: Javisst, det är väl ok för en bäbis på tiomånader. Men du kommer inte till Evertons ungdomsakademi bara för att du skrivit ditt namn.



Petter: Kan vi inte spela lite iallafall?

Mio: Nej, jag vill inte det. Men jag kan göra en sak. Det finns en sak som är roligt med fotboll. Men det är inget jag har nytta av i Everton.

Petter: Vad är det då?

Mio: Måååååååålgester!!!!



Kommentar får svar.

Det kom en kommentar till inlägget Tvärtom och vi har egentligen som policy att inte publicera anonyma kommentarer men den här frågeställningen är så intressant så vi vill gärna dela med oss av fråga och svar.

Kommentar: Men hur skulle du då göra om din son gjorde illa en katt? Låta honom fortsätta, kanske bli riven? Om du har svårt att känna med en katt så föreställ dig istället att han utövar sin "upptäckarlust" på ett annat barn, kanske ett nytt litet syskon? Hur agerar du då?

Svar: Som du kanske läst tidigare på bloggen så tror vi mycket på delaktighet. Att hela tiden delta i livet tillsammans med bäbisen. Leker Mio vid kanten på poolen med djupt vatten så får han det men vi ser till att han inte ramlar i, vi hjälper honom att känna lite på vattnet om han vill.

Och lika så om Mio vill titta på en katt, så är vi där och visar hur man kan klappa, och blir han rädd om katten fräser och försöker rivas så lär den känslan honom mer än något NEJ! någonsin kan göra. Och vi är där och berättar och bekräftar hans känsla.

Vad det gäller andra barn och småsyskon så tror vi i princip på samma sak. Om Mio skulle dra det andra barnet i håret så kommer det andra barnet förmodligen bli ledset. Och om vi då redan bekräftat Mios egna tidigare ledsna känslor så kommer han förstå att det har gjort ont på det andra barnet. Utan att vi säger nej.

Sen tror jag faktiskt att just när det handlar om andra barn så undrar jag om föräldrar egentligen är så oroliga för det andra barnet utan mer för att framstå som föräldrar till ett "elakt" barn. Och några elaka barn finns inte, däremot tror vi att det går att få ett barn att känna sig elakt genom sättet vi reagerar på.


Inspiration idag.


Tvärtemot.

Det här är verkligen TVÄRT EMOT vad jag tycker. Och det är inte bara för att jag inte tycker om katter (Linda, jag räknar inte Saga som en vanlig katt):

"Du visar inte elakhet genom att vägra ditt barn en andra kaka, du sätter en gräns. Om bebisen drar katten i svansen, kan du ta dess hand, titta den i ögonen och säga "Nej, det där gör katten illa". Sedan kan du visa med bebisens hand hur du klappar skönt. Upptäckarlusten är starkare än lusten att lyssna på dina förmaningar, så det är upp till dig att lära, visa och skydda genom att sätta gränser. Vad som kanske ser ut som trots är inte det -- det är naturlig upptäckarlust."

Det är alltså upp till oss föräldrar att sätta stopp för upptäckarlusten. Herregud. Hur kan sådant här få stå på en seriös föräldrasida?

Ordet.

Det är så många relationer som slösas bort.

Jag tror att det är för att de inte tagit reda på vilket ord de ska skydda.

För i varje relation finns något som identifierar det förhållandet. Det kan vara humor, närhet, vänskap, kreativitet eller något helt annat. Och det gäller att vårda det ordet. Så att inte allt annat bllir viktigare. Så att inte falskheten tar över och egoismen segrar.  

Vilket är ert ord?

Vårt ord har alltid varit detsamma, ända sen jag först såg honom i hans blå tröja och blonda hår.




Inspiration idag.


Inspiration idag.


Uppdatering.

Mio har faktiskt slutat äta barr efter vårt experiment. Nu rensar han blomkrukor istället. Utan att äta jorden faktiskt.



Så alla var nöjda och glada.... tills Mio tröttnade på blomkrukan och gav sig ut för att leta efter mer spännande saker. och hittade....



...faktiskt inte skon som man kunde tro utan en bit knäckebröd som legat där i en vecka. Den åt han glatt upp. Jag tänkte att om den inte smakade illa så kanske det inte var så farligt. Och bättre än barr. Tror jag...


Äntligen.

Efter att vi blev sockerfria för ett och ett halvt år sen har vi bakat mycket ugnspannkaka. Men så glömde vi bort det ett tag efter att Mio kom. Men nu blev vi påminda förra veckan och det tackar vi för. Efter det har vi nämligen bakat tre stycken. En matig med lök och champinjon. En med kanel, banan och blåbär. Och så igår, den godaste med vanilj, kanel, banan och marmelad.


Inspiration idag.


Lugn storm.

Mio satt still och tittade i en bok i en KVART idag. Det kanske händer ofta i andra bäbisfamiljer men här är det en helt otroligt lång tid. Väldigt mysigt även om stormkvartarna (som oftast fyller våra timmar) är lika härliga de.



Utmaning.

Mamma har åkt hem och bilen är trasig.

Vissa dagar får man jobba mer med att välja lycka. Men det går idag också. Vi sitter ute. Petter spelar gitarr. Solen skiner. Mio sover. Tårarna torkar.

Inspiration idag.


Att knarka.

När min syster var här tvingade (jo faktiskt) hon mig att läsa första boken i Twilight-serien. På engelska dessutom. Jag har aldrig läst en bok på engelska förutom i skolan och tyckte dessutom att jag hört att serien var riktad till ungdomar.

- Jo, men den är jättebra. Och du måste läsa på engelska. Det blir för lätt språk annars.

Så jag läste (hon är stark min syster) och jag läste och läste och läste. Det tog en dag för mig att läsa ut den.

Nu när mamma kom i torsdags hade hon med sig del två. Även den på engelska. Den tog ett dygn.

Och det är något med de där böckerna. Och framförallt med känslorna mellan personerna i dem. Det är de allra renaste starkaste känslorna att de känns i magen på mig som läser.

Efteråt (och medans) så känns det som om jag har knarkat (tror jag). Som att jag är beroende av böckerna. Men jag undrar om det inte är känslorna i dem som vi eftersträvar. Känslorna som ligger gömda hos oss alla. Bakom alla ytliga, bekräftelsesökande, osäkra attribut som vi har samlat på oss. 

Läs böckerna och se om inte du också kan plocka fram en av de ursprungliga känslor som du har i dig.

Mio, han har bara ursprungliga känslor. 

   

Inspiration idag.


Inspiration idag.


Inspiration idag.


Inspiration idag.

Klicka.

Inspiration idag.

Klicka.

Ge oss vår (spjäl)säng då!

Vi fick ett bra exempel idag på hur det går att välja på att bli provocerad eller inte.

När vi skulle checka in på vårt hotell i Madrid så tittade receptionisten nämligen tveksamt på oss och frågade mig om Mio verkligen skulle ha en egen säng?

- Nej, en spjälsäng har vi beställt, svarade jag på spanska och tittade frågande på Petter som nickade.

- Ja, jag skrev på engelska att vi ville ha "a bed for a baby of nine month".

Då satte den ganska irriterade hotellreceptionisten igång med en lång föreläsning om att man minsann inte kunde skriva säng om det var en spjälsäng som man ville ha, utan då fick man skriva att man ville ha just en spjälsäng och ingenting annat. Nu visste han inte om det skulle gå och ordna en spjälsäng.

Min första tanke var att jag kände mig dum och provocerad och jag ville säga:

- Men vi skrev ju att bäbisen var nio månader! Kan du komma upp till rummet och visa oss hur det ska gå till när den niomånader gamla bäbisen ska sova i en liten säng utan kanter??

Den kommentaren hade inte gjort någon av oss gladare. Istället insåg jag att min första reaktion bara byggde på att jag kände mig dum och därför ville attackera honom.

Istället valde jag att observera att jag kände mig dum, lämna den känslan, le och säga:

- Nästa gång ska vi skriva spjälsäng. Skulle du kunna vara jättesnäll och titta om ni har någon extra spjälsäng. Tack så mycket för hjälpen! 

Det är inte lätt men det är enkelt.

Inspiration idag.

Klicka.

Inspiration idag.

Klicka.

Känn.

Idag har Mio och jag hängt ihop hela dagen. Och det slår mig hur mycket jag beundrar honom för att han hela tiden visar vad han känner. Han är arg en stund, sen är han studsande glad och sen är han trött. Men han fastnar aldrig i en känsla. Ältar inte och grämer sig aldrig.

- Vad lycklig du verkar, säger jag. Du äter vad du vill, sover när du vill och gör det du vill däremellan. Livet är bra härligt va Mio?

Och han tittar på mig och ler sitt största leende. Sen lutar han sig fram och pussar mig med munnen så öppen som det går.

Jag tänker att det är så synd att vi tappar det där. Slutar göra det vår instinkt säger oss, äta det vår kropp vill ha och sova så mycket som vi egentligen behöver.

Istället lär vi oss att göra det vi tror är ansett som rätt, sover alldeles för lite och stoppar i oss saker som inte är bra för våra kroppar. Väldigt onödigt och olustkänsleskapande.

Så nu lär jag av Mio, istället för tvärtom.


Inspiration idag.

Klicka på bilden.

Some things never change.

"Tvättis" var barnvakt redan när Mio var fem månader...



....och ställer upp även nu när Mio är fyra månader äldre.


Inspiration idag.

Klicka på bilden.


Mio och gungan.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Inspiration idag.

Klicka på bilden.


Systra.

Finaste finaste systern åkte hem imorse. Det var sorgset men vi kom överens om att vi uppskattat varje dag till fullo och då kändes det bättre.

När systern åkt satte Mio och jag ändå på lite Manu Chao för att vi inte skulle bli onödigt ledsna. Det kändes bra.

Nu, mot nya äventyr.


Pizza the vegan way.

Mios moster är här och har så varit i två veckor. Det finns ingen som hon, och ingen som inspirerar mig så mycket.

Förutom att hon är fantastisk att ha här bara för att hon är just hon så utvecklas vår matlagning också väldigt mycket i hennes närvaro. Trodde du att veganer äter tråkig mat får du tänka om. Om du är intresserad av att ifrågasätta dina värderingar förstås.  

Den här pizzan har vi ätit tre gånger under mosterns vistelse. Och här hur vi gjorde:

- Ta varsitt tortillabröd och lägg på en plåt.

- Värm ugnen till 225 grader.

- Lägg på krossade tomater, majs, färska champinjoner, paprika, oliver, ruccula och tomatskivor (här finns också oändliga möjligheter att ta egna initiativ).

- Stek tofutärningar i vitlök och lägg på de också.

- Och så det viktigaste. Den hemmagjorda peston. Mixa ihop basilika, pinjenötter, olja och vitlök tills det blir en röra. Tillsätt salt och peppar. Klicka ut riklig mängd på dina pizzor. (Det går också att byta basilika och pinjenötter mot ruccola och cashewnötter).

- Sätt in i ugnen i tjugo minuter eller tílls pizzorna ser ut att vara klara. Peston får inte bli brun.

Fantastiskt.



Kan hälv...

Mio har gjort en otrolig upptäckt. Han har kommit på att han själv kan välja vad han vill äta och inte.

 

Från han var 4 månader så har han accepterat vad vi än stoppat i hans mun. Men sen några veckor tillbaka så äter han bara det han själv stoppar in. Alla skedar (med undantag för de med havregrynsgröt på) möts av ett bestämt skakande på huvudet.

 

Vilken fantastisk upptäckt. Att själv kunna kontrollera vad han vill äta. Detta vill vi uppmuntra!

 

 Och då tänkte jag på er. Att ni har säkert massa bra tips. Vad kan ni komma på som är vegetariskt och som Mio kan plocka upp själv att äta. Tänk blåbärstorlek. Det han oftast äter nu är just blåbär, kikärtor, ärtor, majs, björnbär och banan. Och bröd och kex i alla möjliga former. Potatisbitar accepteras ibland och lika så sojabiffar.

Ok, nu er tur!



Ge löftet till dig själv.

Jag tror inte på nyårslöften. Så vi struntar i dem. Skönt att få välja det själv.

Vad sägs om att lova dig själv det här istället, varje dag på året:

- I dag ska jag lyssna till min kropp och se till att jag bara stoppar i mig det den behöver.

- I dag ska jag observera mina tankar, svälja de som är bra för mig och spotta ut resten.

- I dag ska jag röra på mig så mycket och på det sätt som min kropp vill.

- I dag ska jag komma ihåg att andas och använda andningen när mitt sinne söker sig för långt in i framtiden.

- I dag ska jag tänka kärleksfulla tankar om människor omkring mig, och inse att de som jag känner mig provocerad av har något att lära mig om mig själv.

- Idag ska jag älska mig själv och vara tacksam att jag får leva ännu en dag.


Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0