Att Mio hjälper oss att vara i nuet har vi pratat om förut. Men aldrig har det varit så uppenbart som nu på kvällarna.

Vid sju är gröt, bad, kokosolja och pyjamas avklarade och det är dags att sova. Tycker vi. Det tycker inte Mio. Han har sin egna rutin som börjar först då.

Den innebär att gå ungefär hundra varv runt kanterna på sängen. Vid varje varv stannar han där någon av oss sitter och ger och en stor blöt puss (just nu ingår också massa snor). Under tiden pratar han. Konstant. Med ett ord. I olika tonarter och hastigheter. Men alltid samma ord. Såhär ser konversationen ut under de hundra varven.

Däää!! Ja det är lampan Mio. Dää!! Ja det är affischen med Nalle Phu. Dääää!?? Ja, jag är din mamma. Däää?! Mios napp, det är Mios napp. Dädädädädädä? Det är giraffen, Giro. Dä? Snuttis, din snuttis. Däädädää? Lampan igen ja. Dädädädädäädäääääääää!!?? Ja, Mio affischen, ser du? Nalle Phu, och Tigger. Ddädä??? Lampan är det. Dä? Ja, en till lampa ja, precis. Dä? Din napp är det Mio, ska du sätta in den igen? Dädä! Lampan japp. Den är fin den. Dä? Mamma, din mamma. Dädädäddädädädädädädädä? Boken ja, den vi läste nyss. Dädädädääää!? Lampan igen, precis.

Och så börjar det om. Vi har ju nittio varv kvar.

Dessutom har Mio lärt sig ett trick. Han sätter nappen åt fel håll mellan tänderna, biter ihop, släpper händerna från sängkanten och står och gungar fram och tillbaka. Storskrattandes.

Älskade Mio.