Bloggen om böcker.

Familjens senast lästa böckerna och 3 ord om varje.

Petter

Vindens Skugga - Carlos Ruiz Zafon: Gripande. Strålande. Toppbetyg.

Den förlorade symbolen - Dan Brown: Småspännande. Cliffhangrig. Nej.

I det sista regnet - Janesh Vaidya: Livslärorik. Vacker. Tänkvärd.

Marie

Skära för sten - Abraham Verghese: Vacker. Grotesk. Historisk.

Skammen - Jodi Picoult: Enkel. Varm. Sällskaplig.

Berättelsen om Edgar - David Wroblewski: Framåtdrivande. Ömsint. Och ett helt förbannat dåligt slut.

Mio

Stora pekboken - Fåordig. Bildrik. God.

Max napp - Egoistisk. God. Existentiell.

Djuren på bondgården - Högljudd. Verklighetstrogen. God.

För kallt för ett leende.

Ibland får vi frågan om vi inte känner oss lite ensamma i Spanien. Om det inte är tråkigt för oss och kanske framförallt för Mio att vi inte har så många vänner i närheten.

Men jag har aldrig sett det som ett problem. För det första tror jag att det är jättebra för Mio att få spendera så mycket tid med båda sina föräldrar. Och det som ska vara för det andra har jag upptäckt de senaste dagarna.

Vi har nämligen spenderat de senaste två dygnen här i Sverige på diverse tåg, bussar och tunnelbanor. På samma sätt som vi spenderar mycket tid i Spanien på olika kommunala färdmedel. Och det finns en stor skillnad.

I Spanien är det en fest att åka buss eller tunnelbana (eller för den delen bara befinna sig på allmän plats) med Mio. Vi kommer in i vagnen. Människor tittar på oss och ler välkomnande. Och sen börjar showen. Mios show alltså. Han skaffar sig allas uppmärksamhet och alla (faktiskt ALLA) uppskattar att han är där och förgyller deras dag. Det skrattas, kelas och görs miner. Om Mio är lite rastlös och vi har slut på underhållningsidéer så kan vi sätta oss på en buss, för då sköter spanjorerna resten.

Vi flyger ju ganska ofta och det bästa Mio vet är att stå i vårt knä när alla går av och skapa kontakt med varenda en som är påväg av planet.

Jag trodde det skulle vara likadant här.

Men efter sammanlagt 10 timmar i olika kupéer, vagnar och bussar så observerar jag att att så inte är fallet. Inte just de här dagarna, på de här tågen, iallafall. Några få har lett mot Mio, men även de vänder sen nästan generat bort blicken när jag tittar dit och ler tillbaks. Som att de gjort fel eller inkräktat på vår privata sfär. Fast att vi inte vill något annat än att dela vår glädje.

Och som han kämpar Mio. Glädjefyllda rop blandas med stora leenden och gurglande skratt. Men de flesta bara tittar dit och sedan bort igen. Det är så kallt. Varför?

Sen finns det otroligt mycket värme i det här landet också. Men kanske mest mellan de som redan är nära varandra.


Blur.

När man är trygg i sig själv kan man släppas ner var som helst på jorden och ändå vara sig själv. Jag känner bara tre personer som kan klara av det. Jag själv är inte en av dem. Än. Ikväll gick vi genom Stockholm och jag tittade på Petter och sa:

- Jag är verkligen inte klar med att inte bo här.

Petter fick fundera ett tag men förstod sen.

Det jag menar är att det gäller att utgå från en plats där du känner dig trygg om du vill hitta dig själv. SEN klarar du dig var som helst. Men innan du kommer dit så gäller det att vara någonstans där du inte gör som alla andra gör, bara för att det är enklare så.

Det är alltså inte det minsta fel med Stockholm eller Sverige. Det är verkligen inte fel på de som bor här. Och framförallt är det inte fel att andra väljer att bo här. Det är därför den här bloggen handlar om att alla kan skapa just SIN lycka. 

Min lycka finns i Spanien just nu.

Därför hamnar bloggen lite på vänt under vår vistelse här i Sverige. I några dagar till. Mina tankar blandas med så många andras här. Luften är inte lika ren för mig (och lite för kall också).

Jag tror däremot att vi föds som människor som kan släppas ner var som helst och ändå vara sig själva. Trygga, sanna, ärliga. Mio är en av de tre personerna jag pratade om.


Trots att vi ännu inte träffats.

Har ni sett att min syster tipsar om det här inlägget? Det var väldigt bra att hon gjorde det. Och väldigt intressant att läsa. För det känns som om det är Mio jag skriver om. Trots att jag ännu inte träffat honom då.

Undrar om han var som han var redan då. Eller om han blev som han blev för att jag trodde att han var den han var. 

Mycket intressant.

Nystartschans.

Vi har besökt vår barnmorska i Sthlm kanske fem-sex gånger. Varje gång har vi behövt ringa en eller två gånger innan och frågat vilken tid vi skulle komma. Det är liksom inte vår grej att komma ihåg sådana saker.

Idag skulle vi på första besöket hos vår nya barnmorska. Mycket nöjda med att vi den här gången inte behövt ringa och kolla tiden.

- Vad bra vi är. Hon kommer få värsta bra intrycket av oss.

- Jag vet. Hon kommer inte ens veta att vi inte har koll. Hon kommer att tro att vi är värsta ansvarsfulla föräldrarna.

Väl inne i väntrummet sysselsatte vi oss ett antal minuter med att ta av Mio hans sju lager kläder (fy tusan vad det är kallt i det här landet). In kommer Erika.

- Heeeej, du måste vara Mio. Vad roligt att träffa dig.

- Hej hej. Vad kul. Kul kul. Vad bra att vi fick en tid nu när vi är hemma.

- Ja. Jo. Fast...

- Vaddå.

- Tiden är imorgon. Fredag. Inte idag.

Aj fan.

Brrr!


Ett frostigt sommarminne

Varför minns vi vissa saker? Vilka händelser eller upplevelser från barndomen sparas i vår hjärna, för att senare komma tillbaka i våra vuxna liv? Flera bilder i mitt huvud är glasklara trots att dom legat i hjärnförrådet i mer än 20 år. Och jag har ingen aning om varför.

Är det bara en tillfällighet vad jag minns, eller är det saker som mitt undermedvetna sparat för att jag ska kunna ta fram det och lära mig något från det?

Ett av dessa minnen handlar om Tennis. Och om viljan att bli förlåten.

Utanför mitt röda hus där jag växte upp fanns en stor asfalterad vändplats. Den använde vi så klart till utövande av diverse sporter. På somrarna lirade vi mest tennis. Pappa hjälpte oss att krita linjer på asfalten och vi satte upp ett grönt nät tvärs över planen o spände det mellan två cyklar.

Johan och Perra bodde tvärs över gatan, och Micke en bit längre ner. Fyra grabbar, nu skulle vi spela dubbel. Vi började spela. Det gick lite tafatt o trögt. Faktum är att dubbelspelet blev en katastrof. Det blev inget spel alls. Högst två tre bollar över nät.
Vi bytte dubbelpartner så att alla fick spela med alla.
När vi gått ett helt varv av tråkig tennis insåg alla problemet: Micke var inte bra nog.
Han svingade racket som om han skulle avliva en tjur, det for okänsligt genom luften och sällan eller aldrig träffade han bollen. Vi andra tre var typiska sportkillar, födda och uppvuxna med guds alla bollsporter. Men Micke var inte som oss. Han var en tyst kille. En som trivdes bäst med sin pappa i garaget eller snickrande på en lådbil. En gång byggde han ett segel till sin cykel som faktiskt funkade. Men någon sportkille var han inte.

En gång skulle jag o Micke bygga en lådbil ihop. Jag ville mest dra nytta av Mickes kunskaper. Micke styrde o ställde, mätte o donade och sa sen…’hmm, tycker du att den ska ha spoiler’? Jag hade ingen aning om vad det var och försökte låtsas som om jag förstod. Men Micke såg rakt igenom mig, och efter det så började bygget att halta och det blev aldrig någon lådbil.

Micke fyllde år i början av juni och den här sommaren hade han fått ett nytt fint tennisrack. Det hade vit ram och lila strängar o handtag. Nu skulle det spelas tennis. Några dagar senare stod han där utanför mitt hus och visste lika väl som vi andra att han inte passade in på något sätt. Han kände att han var den svagaste länken.

Perra studsade slött med tennisbollen, Micke tittade på sina lila strängar på racket, en bil kom och vi fick flytta nätet.
Sen sa Johan: ’Alltså… Inge vill ju vara med Micke… Han missar ju hela tiden’.

Det blev tyst. Någon fågel sjöng från dungen invid vändplatsen. Perra slutade studsa med bollen. Jag hade blicken fast i asfalten och en otäck känsla i magen. Jag lyfte blicken för att se rakt in i Mickes ansikte.
Jag såg ingenting. Micke var inte ledsen, inte arg. Han såg bara nollställd ut. Det var neddraget. Ansiktet var stängt.
Han visste att han inte dög, att han inte hade på tennisplanen att göra och nu hade han fått det besannat av en av oss. Och egentligen av alla oss eftersom ingen av oss sa något till hans försvar.
’Hmm…Ja… Ja så är det ju…’ mumlade Micke där han stod och fingrade på sitt rack vars vita ram glänste och lyste i julisolen.

Allt var stilla. Johans ord ekade över planen och med tystnaden som vapen satte vi siktet på Mickes hjärta för att han skulle gå ifrån oss. Sakta föste vi honom bort, hem till sitt snickrande så vi skulle få spela vår förbannade tennis ifred.
Vårt beteende knuffade honom i ryggen, han såg orden skrivas i våra ansikten...DU ÄR INTE VÄLKOMMEN HÄR!
- Jag tror jag ska gå nu…sa Micke och började långsamt vända sig om och gå. Den nya neongula, luddiga bollen som han fått i present tillsammans med racket böjde han sig ner för att plocka upp.
- Men du… Du får våra med alltså, ändå! Försökte jag. Tafatt som fan.
- Nej, jag vill inte vara med mer. Det är lugnt alltså, jag känner bara inte för att spela mer, sa Micke och kastade med sitt rack över axeln där han gick.

Micke, jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på den där dagen för så längesen. När det gör som ondast vill jag vrida tillbaka världen och ändra på allt som vi gjorde. Om det gick skulle jag hoppa tillbaka till 1990 och ge Dig en stor kram och säga att vi skulle spela mera, mera, mera!  
Ibland träffar man inte bollen, men vem bryr sig? Du blir bättre hela tiden och fan vad kul vi har! I mina tankar förlåter du mig för att jag vara så liten och inte stod upp för dig. I mina drömmar förlåter jag Johan för att han sa som han gjorde och mig själv för att jag var så ryggradslös.

Förlåt.


Musiksmak.

Men det kom väl inte som någon chock direkt.

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Att vara lyckligt arg.

Mälan skrev en kommentar häromdagen som innehöll en fin historia:

En kväll berättade en gammal Cherokeeindian för sitt barnbarn om en kamp som pågår inom oss människor. Han sa:

- Min son, kampen är mellan två vargar som vi alla har inom oss. En är Ond. Den kännetecknas av vrede, avundsjuka, svartsjuka, sorg, mfl.. Den andra är God. Den har glädje, frid, kärlek, hopp, ödmjukhet, mfl...

Barnbarnet funderade en stund och frågade sedan sin farfar:

- Vilken varg vinner?

Den gamla Cherokeeindianen svarade:

- Den du matar.

Väldig fin berättelse tycker jag. Och väldigt sann. För jag tror att en människa har alla möjliga egenskaper inom sig. Vissa som gör dig stark, andra som gör dig svagare.

Men det är hur vi behandlar egenskaperna som spelar roll. Oftast stänger vi in de egenskaper som betraktas som dåliga i små små rum inne i vår kropp och gör allt vi kan för att de inte ska synas. Men själva vet vi att de finns där. Och mår dåligt över det.

Istället tror jag att man ska försöka plocka fram även de egenskaperna och acceptera att de finns där. Utan att döma dem.

Såhär.

Jag blir ganska ofta arg. Jag har alltid tyckt att det är väldigt jobbigt att jag blir så arg och istället försökt förtränga att jag har den känslan. Dessutom har jag alltid oroat mig för vad andra skulle tycka om jag blev arg inför dem. Totalt finns det (räknar på fingrarna) fyra personer som har sett mig riktigt arg. Och då har de personerna fått ta ALL den ilskan.

Nu har jag insett att den arga sidan av mig inte bara är negativ. Om jag accepterar den arga sidan märker jag att den också gör att jag oftare säger vad jag tycker och bryr mig mindre om vad någon annan tycker. Och det tycker jag är positivt. 

Detsamma gäller den personen i mig som blir väldigt påverkad av vad andra tycker om mig. Den känslan kan jag bli väldigt arg(!) på. Men häromdagen påminde mig Petter om att den sidan också gör att jag är bra på att ta in vad andra människor tänker. Och det vill jag ju inte gömma undan.

Så den som går omkring och tror att vi skrattar oss igen dagarna härnere får gärna tänka om lite. Här finns alla känslor. Både de "onda" och de "goda". Och DET gör oss lyckliga.

 


Upptäckten.

- Men... Vi har ju apelsiner i trädgården!

- Näähe, har vi väl inte.

- Jo, men kollarå...


 

 

Taco vegetal.

Tjoho det är tisdag. Det måste firas! 

Vegetarisk taco.

Jag måste nypa mig I armen för att förstå att jag verkligen skriver detta.

Ska jag, Petter Johansson, känd från TV, kommentatorernas Olof Palme, ska verkligen JAG skriva om mat?

Och OM jag nu måste, tvunget, skriva om mat, då ska jag skriva om sjuka maträtter som typ aphjärna eller tjurtestiklar kanske… Eller på sin höjd om en T-bonestek, riktigt blodig dessutom.

Nej, det ska jag inte. Jag ska skriva om tacos. Vegetarisk dessutom.

Att äta tacos utan köttfärs har för mig tidigare varit ungefär lika upphetsande o smakrikt som en disktrasa som legat i kallvatten under natten. Sen blev jag introducerad för den härliga produkten quorn. Och nu saknar jag inte köttfärs längre. Öppnar man sitt sinne så öppnas också smaklökarna för nya smaker (har flera exempel på det, jag tycker till o med om broccoli nu för tiden...fatta! Broccoli!!)

Våran taco består av grundröra, sallad, guacamole och chips
samt mjukt tortillabröd.

Du behöver:

Till grundröran:
Quorn, Grön paprika, Lök

Jag antar att ni vet resten här förutom den stora hemligheten som jag lärt mig av två härliga vänner. Den stora hemligheten är…att steka kryddorna i olivolja först och sen ta sig an den andra ingredienserna
i stekpannan.

Sallad:
Ja, några grönsaker är gott till. Det räcker (som i detta fallet) med squash och röd paprika.
Lite grönsallad är inte fel heller.

Guacamole: Avokado. Mosa. Klart!

Fast om du vill, finhacka lite (förlåt, ska va mycket!) vitlök, finhacka rödlök, salta, pressa en kvarts lime och tillsätt lite citronpeppar.

Vid sidan: Chips (Det varierar så klart vilken sort som passar bäst,
men just nu älskar vi Doritos Nachos) och bröd.

Dryck: Te. Gärna grönt.

Klart! Tänd ljus o sen är det bara o vika brödet o slafsa i sig!

 
 


Confession.

Egentligen reser vi inte runt i Spanien för att jobba. Egentlligen reser vi bara runt för att leta efter en sak.

Starbucks.

Det är amerikanskt, kommersiellt och E-numrena hoppar omkring och dansar små danser på disken.

But we love it!

I Sevilla fanns det ett i varje kvarter. Fantastiskt.


Något positivt från Sevilla.

När jag kom ut till stugan efter första veckan på mitt första sommarjobb så var jag helt förstörd. Jag grät och hällde ur mig en halvtimmes harang om hur jobbigt det var och hur hemska alla var. 

När jag var klar tittade mamma på mig och sa:

- Kan du komma på nåååågot som var lite positivt också?

Och det kunde jag såklart och plötsligt kändes allt inte lika jobbigt.

Sen dess har vi gjort så mamma och jag. När jag berättat om något jag tyckt varit jobbigt så har jag ändå alltid (ofta med hulkande, men lite skrattande röst) tillslut sagt:

- Åhh, så sk-ka-ka jag sä-ga-ga något po-po-po-sitivt också.

Så efter dagen idag så gör jag samma sak och berättar för er att Sevilla är en alldeles alldeles underbar stad.





Respekt.

Lövet är min hjälte. Han gjorde något han var riktigt rädd för igår. Det finns inget som imponerar på mig som det. Ingeting som är så svårt.

Idag har vi åkt till Sevilla. Inte för att titta på hus alltså. Det var bara en gåta.

Vi gör det mesta tillsammans i vår lilla familj. Och vi gillar det. Vi kanske inte alltid kommer att vilja isolera oss som vi gör just nu. Men just nu är det det som vi behöver. Jag är så tacksam för att våra familjer och vänner förstår det. Att vi behövde åka bort för att hitta hem. Jag är så glad att ni genom kommentarer, mail och sms unnar oss vår nya lycka.

Vissa av mina vänner känns det till och med som om jag kommit närmare genom att fysiskt flytta mig själv längre bort.

Ville bara ta chansen att säga tack så mycket. Massa kärlek till er alla!

 


Gåtan.

Nu åker vi för att titta på hus. I vilken stad?

Fear only your own fear.

Marie:

Låt oss prata lite om rädsla.

Ni har väl läst den här boken? Varje kapitel har gett mig en bekräftelse på hur jag vill leva. Och ett av de handlar just om rädslor.

"Staketet man bygger runt sin mark, runt sitt inre, är ett resultat av ens egen rädsla. Det begränsar ens rörelsefrihet och ens möjligheter att växa mentalt. Istället för att bruka sin mark sitter man innanför stängslet och spanar efter okända fiender, och det stjäl mycken dyrbar tid."

Och precis så känner jag att jag på många sätt har levt. I en liten skyddad bubbla. Men jag har ändå alltid fasat för det som funnits utanför. Som jag inte vågat titta på. Och då har det dessutom varit ännu läskigare, eftersom jag inte vetat hur stort monstret därutanför är.

Men till slut blev rädslan att livet bara rann iväg blivit större än rädslan för det utanför bubblan.

Så istället har jag bestämt mig för att ta min traktor och meja ner stängslet och ta en närmare titt på alla faror och rädslor där utanför.

En av mina rädslor har varit att köra bil. Jag har varit en otroligt osäker bilförare. Att köra bil i Stockholm var för mig en omöjlighet. Så skräcken var stor när Petter här nere föreslog:

- Vill inte du köra?

Och direkt när jag kände hur det formades en klump i magen så förstod jag att det var det jag var tvungen att göra. Köra.

Och det var läskigt i början. Jätteläskigt. Här nere kör de dessutom som galningar allihopa. Vilket på ett sätt hjälpte. För det fanns ingen annan möjlighet än att ta en situation i taget. Började jag oroa mig för nästa rondell så gick det åt skogen i den jag var i just nu.

Efter en månad här så skulle vi köra in till centrala Barcelona och leta upp vårt hotell. Jag tog bilnycklarna från hyllan och räckte över de till Petter. Tanken att jag skulle köra dök inte ens upp i mitt huvud. Centrala Barcelona. Hallå.

Men Petter bara tittade på mig och skakade på huvudet.

- Nej nej. Du kör.

Och det gjorde jag. Och som jag gjorde det. Varje gång det kom upp en negativ tanke i huvudet (ungefär tusen gånger) så tänkte jag istället. "En situation i taget, du kan bara ta en situation i taget."

Och efter trehundrafemtio situationer så var vi framme vid hotellet. Utan problem. Och mitt monster som förut sett så stort ut innifrån min inhängnad satt nu bredvid mig och flinade lite glatt.

Sen dess har det varit roligt att köra. Och det hade jag ingen aning om att det kunde vara.

"Den som har mod att åtminstone flytta sitt staket lite längre bort får i alla fall en chans att upptäcka nya möjligheter och odla sina idéer på ett större område. Kanske leder det till insikten att stängslet bara består av rädsla och att den fruktade fienden bara är inbillad."

Ok, nu er tur. Visst ska ni göra något ni är rädd för idag?

Nästa gång ska jag berätta om när jag darrande av skräck stod upp i en spansk diskussionsgrupp och på stapplande spanska försökte...

Just ja, nästa gång var det ju.


Idag.








Äntligen på väg.

Jag har just stått ute i solen och vaggat vår lille Mio till sömns. Tänkte att det var dags för mig, Petter, att skriva lite på bloggen också.

Låt mig prata lite om ansvar.

Det finns bara ett ansvar att ta, det personliga. Det man har för sig själv. Ta det personliga ansvaret och allt annat kommer till dig, varesig det är ansvaret för ditt barn, dina arbetskamrater eller svensk hockey.

Jag har egentligen aldrig tagit något ansvar. Ansvar var för någon annan. För vuxna. Ansvar var något tråkigt, något som skulle begränsa min frihet, klippa mina vingar.  Så min personliga ansvarssiffra stod för några år sedan på noll. Där hade den stått länge och den gjorde inga tecken på att röra sig.

Jag trodde livet var sena kvällar på Stureplan med massor av öl, sprit o cigaretter. Jag sov för lite, åt för dålig mat, jag visade ingen respekt för det fina jobb jag hade och mina tankar om hur jag ville leva mitt liv låg begravda under andra människors åsikter o värderingar.

Vändningen
Sen träffade jag Marie som avslöjade hemligheter. Hon berättade att det finns mer i livet än så. Hon berättade om självkänsla, om självrespekt och om att vara sann mot den man är. Att någonstans där under tonvis av skräp, cigarettrök och gammal hud fanns ett vackert brinnande hjärta som slog för att hålla den Petter som är den sanna Petter vid liv.

Motståndet hos mig själv var först enormt, så stort att det är värt ett helt eget blogginlägg.

Jag minns att min lillasyster Maja gav mig en sån där ’Mina kompisar’-bok att skriva i en gång.

På sidan före mig hade någon annan skrivit under rubriken GILLAR: ’Craig David’.  Fair enough.

När jag sen på min sida kom till rubriken OGILLAR, skrev jag ’Personer som inte har något att säga, typ Craig David’.

Återkommer till det.

Eget ansvar
Nu har ansvaret börjat smyga sig på. Och istället för att söka upp fester så  började jag att söka upp ansvar. Jag dricker inte mycket längre, jag röker absolut inte, jag låter sömnen verka som terapi, yoga gör min kropp o själ mera smidig o formbar. Jag har sen den 22e oktober 2009 ätit varken godis, glass eller bakverk och inte druckit läsk. Och då snackar vi ändå om en kille som sen han var tre år tiggt bullar av badgäster på stranden. Jag var den största socker-junkien ni kan tänka er. Upphöjt till tio.

Med ansvaret jag tagit för mig själv har arbetet med att återfinna den Sanna Petter börjat, och med det kartläggningen av mig själv o försöket att titta mina rädslor i ögonen utan att blinka. Och jag börjar se saker klarare. I allt jag inte tyckte om börjar jag se delar av mig själv. I rädslornas hörn som jag upplyste med brinnande facklor hittade jag ett litet gråtande barn.

Varför avskydde jag Craig David för att han inte har något att säga? Så klart för att jag själv visste att jag inte vågade stå för saker som jag tyckte och för att jag själv inte hade något att säga. Och jag var livrädd att någon skulle avslöja mig.

Hata Nickelback, eller?
En annan musikalisk parallell: Nickelback. Bandet jag avskydde för att jag tyckte att dom saknade talang. Och människor som når stor framgång utan att ha talang gjorde mig vansinnig.

- Finns nog mycket att hämta där tror jag, sa Marie.

Och jag blev arg, för jag visste att hon hade rätt.

Nu vet jag, att jag hade dålig självkänsla och ansåg mig själv som talanglös. Men ett bra jobb hade jag, mina drömmars jobb, men tyckte kanske inte riktigt att jag var värd det.

Nu rullar livet vidare, fast numera på den katalanska landsbygden. Vi tar ansvar för våra liv och med det ännu ett, våran lilla Mio.

Hurra för livet! Äntligen på väg.


Önskan.

- Mamma mamma, visa mina två tänder på bloggen.

- Javisst Mio, men varför?

- Men mamma, de tror inte på dig annars! De kanske inte tror på att jag haaar två tänder.

- Ok, men sitt still då så ska jag ta ett kort.

- Still? Jag förstår inte.

- Du blir suddig annars. Försök att inte röra dig så mycket.

- Mmmm. Ok, jag försöker. Såå?

- Ehh, du kan inte stillare?

- Nej!!

- Okok, vi tar det.


Pusskrig.

Mio har upptäckt hur man gör när man pussas. Och det är det bästa som finns att få en puss av honom. Så det tävlar vi om varje dag. Att få som många som möjligt.
 

Och så bjuder vi på den första tagningen också:



Jorå, det ska nog gå idag med.

En förkyld Mio var vaken mellan ett och fyra i natt. Men lika glad för det är han. Och vi väljer att också vara det. Vad gör lite trötthet när solen skiner?

Så kom igen nu! Nu sätter vi på Markus med köttbullar i näsan och så dansar vi lite tillsammans!

"Du får inte stoppa köttbullar i näsan Markus! Du får inte stoppa köttbullar i näsan där. Sluta upp att stoppa köttbullar i näsan Markus, du får inte stoppa köttbullar i näsan sisådär!"


En som inte skriker, tack.

"- Honom fick ni för era synders skull."

Mios farmor skriver att hon fick höra det om Petter när han var liten. För att han var så livlig. Först skrattar jag och tänker att det ska jag skoja med Petter om. Att jag också fått honom för mina synder. Men så fastnar skrattet i halsen.

För tänk vad många föräldrar som fått höra liknande saker om sina barn. Och tänk vad många föräldrar som trott att det varit något fel på deras livliga, energifyllda kreativa barn och därefter medvetet eller omedvetet försökt få sitt barn att lugna ner sig.

En kommentar som vi fick var när vi var på en av mycket få fester med Mio. En höggravid tjej tittade på honom och sa:

- Jahaja. Ja, själva har vi önskat oss en som inte skriker.

Och egentligen behövs det inte ens så många kommentarer för att önska att ens bäbis kanske kunde ligga still och underhålla sig själv en liten stund iallafall. Eller kanske sova iallafall någon timme mitt på dagen.

Men alla de där tankarna kommer ju av ens eget bekräftelsebehov. I det liv som vi lever i dag (framförallt unga föräldrar, mitt i karriären, i storstaden) ska inte barn komma och förändra livet så mycket. Största önskan är att få ett "snällt" barn som går att ta med på fikastunder, after work och parmiddagar. Och som gärna är ganska lätthanterlig däremellan. Då har man lyckats. Med det också.

Och jag tror att barn känner av det. Mer än vi tror. Jag tror att även den minsta bäbisen är kapabel till att känna signalerna om att mamma och pappa tycker mest om mig om jag sover och äter när de vill. Bäst att vara....

Snäll...

Och redan där kan man börja skulptera sitt barn till en person som passar en själv bäst.

Jag är först att erkänna att jag också föll i fällan i början. Tänkte att Mio kom och ändrade mitt liv. Sen mådde jag illa av jag tänkt så.

Nu tackar jag de tankarna för de tillsammans med Mio har fått mig att förstå att jag levde ett liv som inte passade mig. Och gav mig kraft att själv göra någonting åt det. Skapa min egen lycka.

Nu har vi ett liv som passar oss allihopa. Tror jag iallafall. Petter och Mio kanske ska få tala för sig själva.

För övrigt är det här de sorts kort som går att knäppa på Mio just nu. Han sätter nämligen av mot kameran så fort han ser den.

 

Ett kryp.

- Vänta du bara tills han lär sig att krypa. Då får ni inte en lugn stund. Passa på att njut medan han bara ligger still.

Det var så många som sa så till oss i början. Och lika många som själva erkände att de tyckte det var jätteskönt att deras bäbisar bara låg still. De fasade för att inte få någon tid för sig själva när deras barn skulle börja utforska världen.

För oss var det tvärtom. Då fick vi aldrig en lugn stund. Det var som att Mio ville göra allting men hade så få vertyg. Istället blev han ofta arg och uttråkad. Såklart. 

Men så lärde han sig sitta. Och så lärde han sig krypa. Hela världen blev hans.

Nu är det helt underbart att sitta bredvid Mio på golvet medan han utforskar varendra liten vrå av rummet. Och åhh vad glad jag är nu att vi inte fick en bäbis som bara låg still.

Önska dig det du har.










Tack mormor!


Vad Mio lär ut.

Det är Mio som lärt oss att leva i nuet.

Förut sprang livet förbi. Vi var så upptagna med att fundera över nästa dag, nästa jobb, nästa kritik, att vi glömde att njuta av det som var just där och då. De dagar vi fick tillräckligt med bekräftelse från omvärlden var bra dagar, de andra dagarna var sämre. Men då gick det ju alltid att ta ett glas vin, eller röka en cigarett på balkongen och bedöva den jobbiga känslan. 

Sen kom Mio.

Det fanns inte en chans att hinna fundera över något annat än vad Mio ville, just där och då. Han var aldrig någon bäbis som låg stilla på en filt och jollrade. Det var fullt fart. Hela tiden. Inte sov han särskilt mycket heller. Jag hann inte fundera en sekund över nästa jobb, nästa dag, nästa kritik. Det gjorde mig galen i början. Ska jag aldrig mer få en stund för mig själv?

Sen insåg jag att det inte var stunder för mig själv som jag saknade. Det var att jag inte hann fundera över framtiden (eller dåtiden för den delen). Jag hade blivit besatt av att söka, leta, kräva nästa stund av bekräftelse från den övriga världen att jag dög och räckte till. Paniken växte.

Det var tur att vi bestämde oss för att, rent bokstavligt, bryta oss loss från de negativa tankarna. Sälja, städa ur, flytta. 

Först i lugnet och utrymmet här nere i vår enkelt möblerade lilla hus kunde jag börja lära av Mio. 

För honom finns inga tankar om varken framtid eller dåtid. Oftast är han glad. Mer sällan är han ledsen. Men då är han ledsen just då, för det som händer då. Ingenting annat. Han oroar sig inte för att han kanske, eventuellt kommer att vara ledsen sen. Eller hungrig. Eller glad. Han är här. Punkt.

Inte heller har han en tanke på vad någon annan ska tycka om hur han är. Han är sig själv och sen får resten av världen tycka vad de vill om det.

Så ska jag också bli. Och jag är på väg. God väg. Jag kan redan se att bilder som nu tas på mig ser lite mer äkta ut. Jag ser mitt sanna jag sakta men säkert bryta sig igenom den ytliga mask som förut satt som fastklistrat över mitt ansikte. Och under den tittar JAG ut.

Vi är inte på långa vägar färdiga i vår utbildning än. Men vi har en helt fantastisk lärare till vår hjälp. 

Tack Mio. 


Barcelonas dag idag.

Mios morfar är här. Mio visade honom Barcelona idag.


Celebration of life.

Alltså födelsedagar.

Jag är skeptisk.

Visst, jättebra om det vore så att vi firade miraklet att vi föddes och lever. Men så är det ju inte. Vi firar ju födelsedagar bara för att vi inte orkar vara så givande som vi vill resten av året. Och så kompenserar vi det med materiella gåvor en gång var 365:de dag.

Och ve dig som till och med glömmer bort att jag fyller år. Just den här dagen på året får du ju faktiskt komma ihåg mig, även om du glömmer mig alla andra.

Jag hade alltid ångest när jag fyllde år förut. För hur sjutton skulle jag hinna njuta av dagen tillräckligt mycket för att orka med ett år till nästa gång? Iår firade ingen min födelsedag, och det var helt underbart. För jag visste att den här dagen är lika bra som alla andra mina dagar. För det har jag själv äntligen sett till.

Jag tycker att vi ska göra som aboriginerna. Fira de dagar då vi gjort något vi är stolta över. Har du målat en fin tavla en dag så firar du på kvällen att du är "den store målaren". Har du sagt många snälla saker så varför inte hylla dig själv med ett extra glas vatten, för du är ju "den snälle".

Nästa vecka fyller min syster år och jag behöver inte ens fundera på vad jag ska köpa till henne. Jag vet att hon vet hur mycket jag tycker om henne varje dag och vi behöver inga presenter för att bevisa det.

Älskade Mio, vad sägs om att vi firar att du föddes varje dag istället för bara den fjärde april? Ok? Ok!


Playday. As every day.


Är det storm hos er också?


Morning of choice.

Mio har lärt sig en alldeles fantastisk sak. Han har lärt sig att det är möjligt för honom att bestämma själv. Välja själv. Hittills har han ju
alltid bara hängt med. Ätit det vi gett honom. Lekt med det vi lagt
framför honom. Gått ut när vi satt honom i vagnen. Och så plötsligt.
De senaste dagarna. Så har han förstått att han kan berätta vad han vill. Att han själv kan bestämma hur hans dag ser ut. Vilken upptäckt!

Imorse blev han arg. Riktigt arg. Han ville absolut inte ha sin äggröra som han i vanliga fall tycker väldigt mycket om. Men nej, inte idag. Inte heller ville han ha vatten eller frukt. Och han ville absolut absolut inte
sitta i sin stol. Jättearg var han.

Den första känslan som kom till mig var att jag tyckte det var jobbigt. Bara för att det kändes som om jag gjort något fel. Varför kunde han inte äta äggröran som jag ställt fram? Åhh, varför måste han skrika? Kan han inte göra som jag vill? 

Jag tänkte gå och väcka Petter och be honom att ta hand om Mio.

Men så valde jag om. Tänkte nytt. Vilken möjlighet för mig att uppmuntra Mio på hans väg att bli en person som säger ifrån, som skapar sitt eget liv, som står upp för vad han vill ha. Redan nu kan jag visa att det är ok. Att det är bra.

Så vi struntade i stol, äggröra och vattenflaska. Istället frågade jag Mio om han ville ha frukostpicnick istället. På lekmattan. Det ville han. Jag tog fram en avokado och frågade om han ville ha lite avskrapat med sked. Det ville han inte.

Däremot ville han äta avokadon själv. Så det gjorde han.

Pyjamasen går nog inte att rädda, yogamattan kommer alltid att vara lite grön och säkert fick Mio i sig lite skal. Vilken underbar morgon!

              

Efterfrågad.

Här kommer den så. Vinkningen. Även om Ey ey ey får vänta till en annan gång...

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Att tänka om tankar.

Jag tror på att det är våra tankar om verkligheten som styr hur lyckliga vi är. Vi värderar olika händelser på olika sätt, positivt och negativt, och därefter bestäms hur vi mår. På så sätt går det att i varje situation välja om du ska må bra eller om du ska må dåligt. Ska du svälja ner good thoughts i magen eller ska du förgifta den med negativa.

Jag vet vad du tänker. "I vissa situationer går det faktiskt inte att må bra." Jo, säger jag. Det går visst det. Alltid och jämt. Men det krävs att du vill ha det så och är beredd att jobba för det. Och slutar tycka att det är skönt att få tycka synd om sig själv ibland.

Kolla såhär:

Igår satte vi oss på flyget tillbaka hem till Barcelona. Klockan var 1300. Det var otroligt varmt på flyget. Och trångt. Mio var trött. Så hör vi kaptenens röst. Han pratar spanska. Jag hör att han pratar om att det är kaos på Barajas. Ordet kaos används minst fem gånger på tre meningar. I slutet säger han "aproximadamente a las cuatro y media. En jättesuck hörs. Petter undrar:

- Vad sa han? Sa han att vi måste sitta här i FYRTIO minuter innan vi lyfter??

- Ehh, nej.

- Åhh, skönt, jag tyckte jag hörde något med fyra. Fyra minuter?

- Ehhh nej. Han sa att vi inte kunde lyfta förrän klockan halv fem. Om tre och en halvtimme. Ingen får gå av planet innan dess.

Och det är här det börjar. Ska vi välja att tänka negativa tankar. Att oroa oss för hur det ska gå att sitta med en trött, hungrig och understimulerad bäbis på ett trångt stillastående flyg i mer än tre timmar? Eller ska vi ta varje stund som den utan att värdera den? 

Ganska lätt val.

Vi tittar på varandra och skrattar.

- Är du ok?

- Ja, är du ok?

- Ja, faktiskt.

Om Mio var ok eller inte behövde vi inte fråga. Han hade redan börjat flygplansleken. Den går ut på att få så många som möjligt att titta på honom och skratta. Igår slogs alla rekord. Han har nämligen lärt sig att vinka och säga "Eyyy, eyyyy, eyyy." Mycket populärt.



Så prova att välja de bra tankarna idag, vad som än händer.

Och sen det kanske allra viktigaste. Döm inte dina egna tankar. Det är bara tankar. Du är inte en dålig människa för att du tänker negativa tankar. Det finns det alltid anledningar till. Så sluta tänk negativa tankar om dina negativa tankar. Det är om du väljer att tro på tankarna eller inte som spelar roll. Mer om det någon annan gång.

Godnatt.


Nej? Nja.

Ibland läser jag om bäbisars utveckling. Det är roligt att sitta bredvid en vilt lekandes, ålandes, krypandes Mio och läsa om att min bäbis snart kanske kommer att kunna sitta upp. Med stöd. Mio hör du det? Kan du försöka det? Har du tid? 

Under sjumånadersfliken läser jag:

Vid det här laget kan nog din bäbis känna igen ordet nej och vad det betyder.

Ehhh, vänta nu. NEJ, han kan inte känna igen ordet NEJ för vi säger inte ordet NEJ till honom. Varför skulle vi göra det? I vilka situationer då? När det finns så många andra lösningar. Är vi ute och han kryper mot ett elstängsel så är det väl bara att krypa dit själv också och roa med något annat. Och när han har ätit sig in på blyertsen på pennan så räcker vi fram något annat (gärna ätbart) som han blir intresserad av istället. Och har vi någon gång lagt vår egen gaffel för nära honom på bordet så märker han ju själv att den inte är så mysig att bita tag i. 

Men vad finfint då. Då vet jag att det nu är fritt fram för mig att börja sätta upp hinder och gränser för honom. Fritt fram för mig att styra över vad han ska tycka är farligt och vad som är helt ok. Sju månader. Sen är det färdiglekt.

NEJ TACK!

Vi säger såhär istället Mio. Ta de här orden istället: Utforska, utmana, undersök!!!

Vi stödjer dig när du behöver.


Till pappa.

Bloggen utnyttjas härmed hänsynslöst till att säga grattis på farsdag (visst är det idag?) till min pappa. Varför just den här bilden fungerar som present kan ni ju fundera på en stund om ni vill. Grattis pappa!


Känn efter.

Madrid är en väldigt bra stad. Inte bara för att de har en gräddfil för barnvagnar vid säkerhetskontrollen på flygplatsen. Nej, mest för att det är så bra känsla här. Som en blandning av Stockholm, Rom och London.

Men det var inte det som det här skulle handla om.

Jag tror verkligen på intuition. Att det i alla situationer går att känna efter vad som verkligen känns sant och rätt. Men då gäller det att våga göra det. Våga lyssna och sen handla därefter. Och att våga släppa på alla blockeringar och göra sig av med det filter som sitter i vägen. Varesig det handlar om alkohol, beroendeframkallande mat eller dåligt självkännedom som lindras av yttre ytlig bekräftelse.

För mig har det tagit tjugoåtta år att börja lyssna på mig själv. Men det är nu häftigt att se hur det funkar.

Idag gick vi omkring hela eftermiddagen i Madrid. Som vanligt glömde vi bort att äta och till slut var vi väldigt hungriga. De vegetariska alternativen är oftast ganska få... Ähh, alltså det finns tusen restauranger med bläckfiskmackor, skinktapas och stora grisar i taken helt enkelt. Beställ en vegetarisk macka och det kommer in en med kyckling. Typ så.

Till slut när vi reser hamnar vi oftast på en hamburgerkedja av valfritt märke. Så också idag. Men bara för att Mio skulle få besöka toaletten. För det kändes inte rätt idag. Trots hungersmärtan i magen.

Så vi gick vidare.

Vi gick förbi restaurang efter restaurang.

- Här då?

- Nej, inte här. Nej nej. Nej.

(Sägas ska att jag har en väldigt tålmodig pojkvän, även när han stapplar av hungern)

Till slut fick jag för mig att vi skulle svänga in på en öde tvärgata. Där låg en liten restaurang som såg mysig ut.

- Nej, det är inte här vi ska äta.

Och femtio meter längre upp låg den. En organisk, ekologisk, vegetarisk affär med takeaway-buffé. Hur mycket sallader, falaflar och röror som helst. Som vi själva fick plocka och sätta oss utanför och äta. Mio smaskade ekologiska kex och var nöjd sålänge han inte satte i halsen.

Förr skulle jag inte känt den där känslan att vi skulle gå vidare för jag skulle varit för upptagen med att fundera på om jag var tillräckligt fin i håret. Eller om Petter började tröttna på mig.

Tänk vad många mysiga stunder det går att missa.

  
 
 


Passa er Madrid, det går fort nu!


As promised.

Tortilla ja. Hade inte förstått att det är så enkelt att göra och otroligt gott.
Såhär gör vi (många dagar i veckan):

- Stek en halv lök i en djup stekpanna.

- Lägg i och stek fyra ganska stora kokta potatisar i så stora bitar som du vill ha.

- Under tiden du steker (ja, nu är det höga krav) så vispa ihop fem ägg och lagom mycket mjölk. Salta och ha på örtsalt (om du inte har en Mio eller annan valfri bäbis, då kan du ta saltet sen).

- Häll i äggsmeten i stekpannan med potatisen och löken. Lägg på ett lock (eller tallrik kör vi med, ganska varm blir den dock). Stek på halvvarm värme. Inte för kallt dock. Eller för varmt. Japp.

- Vänd tortillan (med hjälp av en tallrik).

- Låt den få lite färg på andra sidan också.

- Ta den, ät den. Med sallad kanske? Och chips. Alltid chips.

Frågor på det?

(Våra vänner veganerna ber vi steka potatis i lök och hälla i lite paprika i det. Men glöm inte chipsen ni heller.)


 

Come on and seize it.

Vi ville bara säga godmorgon och påminna om att idag är en alldeles utmärkt dag att göra saker som du mår bra av.

Vi åker och handlar, lagar tortilla till lunch, leker lite och ser eventuellt ett eller två vänneravsnitt ikväll. Och packar för ännu en Madridresa. Vad gör ni?


Sömnigt.

Ända sen Mio föddes har det mesta i vårt liv cirkulerat kring en sak:

Sömn.

Jag vet inte hur många gånger vi fått tips om hur vi ska få Mio att sova mer än tre timmar i sträck. De flesta av tipsen gick på ett eller annat sätt ut på att vi, för att han skulle lära sig sova själv, måste sluta ta upp honom när han skrek. Det kändes väldigt otänkbart. Provocerande otänkbart.

Men det här kan jag relatera till:

Om du vill att ditt barn ska lära sig att sova tryggt i sin säng så fundera över hur du själv skulle vilja ha det. Behandla ditt barn som du själv skulle vilja bli behandlad. Skapa en kvällsrutin som du själv skulle tycka var mysig. Lägg barnet i en mysig säng. Se till att barnet är mätt. 

Men framförallt. Inbilla dig inte att ni tjänar på att låta honom skrika sig till sömns. Eller fundera på: Tycker du själv om att somna så. Skrikandes i panik över att inte kunna slappna av efter en hektisk dag? Och gillar du att skrika dig till sömns av rädsla efter att ha vaknat av en mardröm?

Nähe, inte det? Nej, trodde väl inte det heller.

När barnet skriker på kvällen och natten så signalerar han otrygghet och vill ha hjälp av mamma och pappa att somna eller somna om. Så enkelt är det. Det funkar så. Detta kan pågå större delen av barnets första år, eller bara några månader om du har "tur". 

Om du, när barnet skriker, inte tar upp honom, så lär han sig efter några skrikfyllda nätter att det inte är någon mening att berätta för sina föräldrar att han inte kan sova. De kommer ju ändå inte. Barnet lär sig sova och somna själv. Problemet löst. Eller?

Nej, tyvärr är inte problemet egentligen löst där. Visst, ditt barn kanske vaknar och skriker färre gånger. Men vill du att ditt barn ska ha fått lära sig att han är värd din uppmärksamhet när han behöver den så krävs det att du också visar honom det med dina handlingar.

Sant tycker jag. Provocerande sant.


Ännu en dag i Madrid.






Earn your food.

Lösenord: Miolin

Untitled from Marie Barrling on Vimeo.


Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0