Övertalningsförsök.

- Kryp!

- Japp, härinne är jag. Vaäreom?

- Tänkte bara höra om du var pågång?

- Hmm.. Oklart.

- Ok. Men du vet. Fyra av våra bästa killkompisar har ju fått sina söner nu de senaste veckorna...

- ....ja, asroligt, hälsa från mig!

- Ja, absolut, visst. Men du vet när ni sen ska spela i samma five-a-sidelag/förstafemma/innebandylineup så kommer ju du vara minst och yngst.

- Fast också smidigast och snabbast.

- Ja. Jo. Förvisso.

- Så jag tar det lugnt här inne en stund till.

- Suck. Ok.

Rapport innifrån en bubbla.

Idag när vi äter lunch:

Marie: När är det man ställer om klockan? Är det nästa helg eller?

Petter: Ja, kanske det. Jag vet inte.

Varpå vi släpper ämnet.

Men så läser jag på någons twitter om att det var så jobbigt igår att tappa en timme. Mina misstankar väcks litegrann. Men jag tänker att vi kan ju knappast ha missat det om det var igår. För säkerhets skull går jag ändå och kollar petter armbandsklocka. Den visar tiden 1730. Övriga klockor i lägenheten, digitala saker som mobiler, datorer och dvd, visar 1830.

Börjar ana oråd.

Går in till Petter som är inne i badrummet.

- Du, kommer du ihåg att vi funderade på när det var dags att ställa om klockan?

- Ja.

- Jag tror att det kan ha varit igår.

- Hmm.. Ja, jag läste faktiskt på Lance Armstrongs twitter att han var trött eftersom han hade tappat en timme. Men vi kan ju inte ha missat det?

- Jag tror faktiskt det. Mobilerna och så verkar ha ställt om sig själva.

- Hihi. Oj då.

Ganska mysigt ändå tycker jag. Att vi är så inne i vår väntansbubbla med så liten verklighetsanknytning att vi inte bara missar det i några timmar, utan i ett helt dygn utan att påverkas ett dugg av det.

Nurgul.

Petter har fått mail från sin revisor som bekräftar att hon fått in alla hans fakturor och kvitton:


"Ja, tack det har kommit och Nurgul har börjar bokföra in allt."

Nu undrar jag vem Nurgul är.

Är det:

1, Revisorns fantasikompis från Sagan om Ringen?

2, Ett bokföringsprogram?

3, Den indiske praktikanten som bor på kontoret och betalas svart med NAN-bröd?


Vi är beredda....

Från vilken film har jag hämtat denna konversation:

- Be prepared...!
- Sure... We'll be prepared... For what?
- For the death of the King!!
- Why is he sick?
- Little fool! We're gonna kill him!
- Great idea! Who needs a King! No King! No King, chala la la laaa la!
- Idiots!! I will be King! Stick with me, and you'll never go hungry again!

Förra veckans gåta var:
'En berömd dansös hittas strypt. Polisen misstänkte inte mord. Varför inte det?'

Svaret är att dansösen ifråga var Isadora Duncan, som ströps när hennes scarf blåste in i ett av hjulen på sportbilen i vilken hon satt. Nu råder det förvisso viss debatt kring om hon verkligen ströps till döds eller om hon dog när hennes kropp smällde i gatstenen. Men vi släpper det och konstaterar istället att vi inte fick in några rätta svar.

Men eftersom Linda i alla fall chansade så finner vi att hon var närmast ett korrekt svar av alla dom (ett) svaren vi fick och vi väljer därför att skicka tvångströjan till henne.

Denna veckas gåta är:
Två djur finns ensamma på en liten båt ute på en vild ocean. Varför då?

En annan gåta vi söker svaret på är: När kommer Krypet?
Han borde varit här redan i lördags men vi försöker att finna ro i att tänka att han kommer när han kommer, och att han längtar lika mycket efter oss som vi efter honom.

Idag har i alla fall Marie o Jag fixat ihop skötbordet.

Skruva-Skruva...



Ta-Daa!



Så, nu är skötbordet redo för Dig Kryp.

'...Du är resan som jag velat ska ta fart... Du är gåtan som jag aldrig löser klart...'

Dagens dag.

- Hej Kryp.

- Hej hej.

- Har du det bra?

- Alldeles utmärkt tack. Varmt och skönt och mat hela tiden. Fin fint!

- Mmmm. Du vet vad det är för dag idag va?

- Ja, lördag va? Åhhh, ska du äntligen äta lite godis? Ta lite sura nappar isåfall?

- Nej, det ska jag inte. Och det är dessutom inte bara lördag. Det är det 27:de mars.

- 27 mars. 27 mars... Hmmm.. Det är någon liten klocka som ringer.. 27 mars. Var det idag jag hade bokat njurarna att rena fostervattnet.

- Nej, det var det inte. Det var en annan sak som var bokad idag.

- Jaha. vad kan det vara då då. Chelsea-Aston Villa. Ja, men den matchen lyssnar jag ju på härigenom redan. Fast du kan be pappa skruva upp lite kanske. Det hörs lite dåligt här inne.

- Jajaja. Jag ska göra det. Men du. Du kommer inte ihåg vad mer du skulle göra idag?

- Nej, jag är ledsen mamma. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag brukar ju skriva upp viktiga saker men nu har kulspetspennan blivit förstörd av allt vatten här inne.

- Men Kryyyyypet!!!

- Ja.

- DU SKULLE JU KOMMA UT IDAG!!??

- Jaha ja. Var det idag. Njeaa.. Alltså det passar dåligt idag alltså. Vi får se. Vi kan väl höras senare i veckan och boka en ny tid. Jag hör av mig! Ok. Måste sticka nu. Puss mamma!

Du vet inte vem du är tills du provat...

Först lite Nalle Puh:

Piddel-i, Piddel-i Pej.
En fisk kan ej vissla och jag kan det ej.
Frågar du gåtor så svarar jag dej:
Piddel-i, Piddel-i Pej.

Så. Enough Puh-moments för idag.

Igår när Marie och Jag tog paus i 'Alice i Underlandet' så passade Marie på att göra fruktsallad. När jag blev serverad vid min filmtittarplats kom jag med förslaget att vi skulle gissa gåtor. Varpå Marie konstaterade följande bejublade och inspirerande svar:
- Jag HATAR gåtor!

Okej sa jag. Men vi försöker ändå, det kanske blir kul.

Jag tog fram min gåtbok (jodå! Jag har en bok med en massa gåtor i, den heter Klart Smart!) och ställde den första gåtan som jag fick syn på.

'Under en golftävling hamnade Pauls golfboll i en liten brun papperspåse som hade blåst ner i bunkern. Reglerna föreskrev att han antingen måste spela bollen som den låg eller ta ut bollen ur påsen och böta ett slag. Hur gjorde Paul?'

Mitt förslag var att Paul skulle vänta på en vind som blåste så mycket att bollen rullade ur påsen och att han därefter kunde slå.
Marie gillade inte förslaget utan menade på att bollen skulle tynga ner påsen och kunde omöjligen blåsa bort. Istället kom Marie, som alltså for the record hatar gåtor, på följande kreativa förslag.
'Jag vet! Jag vet! Han eldar upp påsen. JA!! Jag har det! Han röker och låter sin fimp träffa påsen som fattar eld och brinner upp!! Sen kan han slå utan att böta något slag'.

Och när vi bläddrar till sidan 182 så finner vi att Maries svar var helt korrekt.

Ett par high-five senare låter vi Johnny Depp vänta och vi kör en gåta till.

'När man byggde det stora rikstäckande motorvägsnätet i USA, bestämde man att det inom varje sträcka på 8 kilometer måste finnas ett avsnitt på 1,6 kilometer som var helt rakt. Varför det?'

Själv började jag prata om att man skulle ha en sträcka som utan fara tillät bilar att köra om andra o så... Eller att mackar eller andra försäljningsställen skulle kunna ligga invid dessa raksträckor. Eller att om bensinen tar slut så kan man lifta längs dessa raksträckor.

Men Marie levererade ganska snabbt sitt definitiva svar: 'Det är för att flygplan i kris ska kunna nödlanda där'.

Mycket riktigt. Det var det svaret som boken letade efter.

Så från att vara en riktig gåthatare så visade det sig att Marie verkligen gillade att låta hennes kreativa tankar få tänka i och omkring en påhittad situation för att kunna leverera ett svar.

'Vi kanske kan ta några gåtor varje kväll inna vi går o lägger oss', sa Marie när gåtstunden var över. Jag torkade bort en tår ur ögonvrån.

Här kommer en annan gåta som vi inte vet svaret på ännu:
'En berömd dansös hittas strypt. Polisen misstänkte inte mord. Varför inte det?'

Tar någon den utan att begära ledtrådar så vinner den en 'Monsterbloggen'-tvångströja.

Vi har betalat era hattar!

Har alltid gillat brittisk humor på något sätt.

Kanske är det därför som jag skrattar så väldigt till den här...


Pajjad.

Lite höga ambitioner idag. Bakade citronpaj och tvättade. Det tog energin. Nu blir det gröt till middag.

Det här är inte gröten alltså. Det är citronpajen.




Varför har du gjort det Petter?


Att minnas.

Vi var på begravning igår. Om hur en begravning skulle kunna anordnas skulle jag kunna skriva mycket om. Men inte nu och inte här.

Istället två reflektioner:

1, När alla kom fram och sa adjö efter minnesstunden så sa de "Hej då" till Petter men "Hej då och lycka till med allt" till mig. Varför är det bara jag som ska lycka till, ville jag fråga.

2, Det serverades en tårta som såg ut att vara världens godaste. Frukttårta med massor med grädde. Petter och jag kommer in efter att ha varit ute och tagit lite luft, sätter oss ner och ser bakverken stå utställda på bordet:

- Är det bara jag, eller luktar det inte magiskt gott i hela rummet? Frukt, socker och grädde. Åhh, det här var värsta sockerprövningen någonsin.

- Luktar? Det räcker inte. Den talar till mig. "Eaaaat meeeeeee. I was maaaade for yoooou."

Sen gick det hela överstyr. Petter reste sig upp och alla trodde han skulle hålla ett minnestal. Men han började skrika och hålla för öronen istället.

- Stooop! Stop talking to me!! I want it you!! Stoooooooop it!!!!

Och det var Petters första möte med min släkt. Efteråt kom min morbror fram till mig:

- Ehh du. Vad hände med den där elitfotbollsspelaren?

Kliv fram hockeytöntar.

Alltså. Alla smygläsande hockeynördar. Jodå, jag vet att ni är där ute.

Jag behöver er hjälp med en sak.

Det är nämligen så att jag har en idé. Jag har suttit och tittat på det eminenta programmet Målextra där man får följa alla, ja alla, hockeyns kvartsfinaler. Vilken programidé. Fantastiskt. Och så har de dessutom spetsat till det med en programledare med ett riktigt ulligt vikingaskägg. Mmmmm. Och det är ju kul. Men nu tänker jag såhär:

Skulle det inte bli otroligt roligt om man bara struntade i, och tog bort både iceing- och offsideregeln? Jag tycker att det känns som en helt fantastisk idé. Alla kunde åka var de ville och passa till vem de ville. Det skulle ju bli ett härligt kaos, skulle det inte? Och dessutom sätta höga krav på alla spelarna så att de kanske iallafall kan närma sig fotbollsspelarnas överlägsna fitness liiiiiite.

Nu skulle jag vilja veta varför det inte går? Kan någon berätta varför man aldrig provat det? Eller har man?

Från det till ett exempel på att min mamma känner mig rätt såbra.

- Vad ska du göra ikväll då? Laga någon mat?

- Mmm.

- Och kanske titta på Petter?

- Mmmm.

- Fast du kommer spela data-spel samtidigt va?

- Hmm.. Mmmm...

Goingawayparty.

- Hej Kryp

- Hej hej!

- Hur är läget såhär på förmiddagen?

- Bara fint. Jättepigg. Verkar bli en fin dag! Men du verkar lite sliten mamma?

- Ja, du kan inte gissa varför?

- Hmmm, syftar du på min lilla fest?

- Lilla fest???

- Jajaja. Jag vet att du sa att jag bara fick ta hem en kompis. Men det var ju min avskedsfest och navelsträngen sa till levern och levern till njuren och då ville ju njuren ta med den andra njuren och om njurarna fick komma så kunde jag ju inte neka mjälten heller!!

- Mmmm. Sen sa vi ju innan också att de fick stanna till halv ett men inte längre. Så blev det inte riktigt va?

- Nej, jag vet, fast du sa ju inte till, knackade i vägen eller så?

- Det gjorde jag ju visst det. Framåt tre där så tyckte jag att jag gjorde en tydlig signal.

- Jaha. Oj. Hmm. Alltså, jag trodde nog det var basen. Det var fullt fart på dansgolvet då.

- Jo tack.

Uppdatering.

Kryp är nu officiellt fixerad.

Petter lagar specialrätten fläskfile i vitlökssås med ris och sallad.

Jag äter chips.

Michael Sheen - in på topp 3.

Det är något med den här killen. Skådespelaren Michael Sheen. Bevis?

Jo, jag satt nyss och tittade på ett program som heter Top Gear. Det handlar om bilar. Ja, just det bilar. Skulle jag säga vad jag är minst intresserad av i hela världen så skulle svaret mycket väl kunna vara bilar.

När Kryp börjar peka på saker och säga Dää, Däää, Däääääää så kommer svaret vad han än pekar på för bil bli:

- Ja, just det. En bil.. Mmmm.. En bil till ja.. Japp, en bil där med.

Inga märken alltså. Då får han vända sig till sin pappa
(eftersom han är sån expert på bilar *host*).

Aja, jag ville ju egentligen bara att ni skulle förstå att det är något speciellt med den här killen. Han var nämligen med i det där bilprogrammet. Och jag tittade ändå. Jag skulle nog säga att han är min tredje favvokille just nu. Nästan men bara nästan lika charmig som ettan och tvåan på listan.




Längtan.

Petter är ute och springer.

Jag det också vill. Snart snart... Eller ganska snart. Eller när kroppen vill igen. Hoppas snart.

Det regnar manna.

Fast manna utan socker då. Jag är otroligt tacksam mot sockerbojkotten just nu. För annars skulle jag äta ihjäl mig på lösgodis, kakor, choklad och glass.

Jag är nämligen så otroligt hungrig hela tiden.

En "vanlig" ätdag i 39:de veckan:

0900 - Frukost med en stor tallrik gröt med blåbär, banan, nötter, linfrön, russin.

1000 - En andra frukost med kaffe, juice, mackor och kex. Och frukt.

1100 - Mellanmål med mer kex eller fruktsallad.

1200 - Lunch

1300 - Smoothie

1400 - Eftermiddagsfika med te och mackor. Lite frukt kanske?

1600 - Oftast mer frukt. Eller chips. Jag var så glad när jag tröttnade naturchipsen vi brukar köpa. Sen re-upptäckte jag Pringles. Say no more.

1700 - Middag

1800 - Frukt. Tur att det finns många olika sorter.

1900 - Kvällsfika med varm mjölk och massa kex. Eller smoothie. Eller OCH smoothie.

2100 - Te. Kanske några kex. En apelsin. Varför inte.

Tänk er att alla mellanmål och all frukt skulle ersättas av sockersaker.

Kom nurå Kryp - vi har ju packat!


Dagens fika.

          

Äppelkaka:

Skär så många äpplen och bananer som du vill ha i bitar. Lägg i en form som du tycker passar. Vill du så kan du ha smör och ströbröd i först. Häll på den sortens nötter som du tycker om. Sen på med lite honung och kanel. In i ugnen i 25 minuter eller tills du tycker det är klart är nog ännu bättre. Kanske 175 grader ungefär.

Petters kommentar innan den åkte in i ugnen:

(med skeptisk röst): Hmmm. Var är degen?

Men sen blev han nöjd. Kan ha någonting att göra med att han upptäckte att det serverades grädde till...

Dont mess with a Europe-dream...

Slog upp ögonen 8:15 idag utan att kunna sova vidare. Jag är ledig idag men kunde inte få en blund efter att jag drömt att jag va sångare i Europe.

Hur stort som helst!!

Jag vet inte varför jag fick kliva in o köra, för Joey Tempest, han som sjunger i vanliga fall, var liksom med i bandet fortfarande. Kanske hade han ont i halsen? Don't know, don't care - JAG fick sjunga med Europe.

Så jag klev upp på scenen inför tusentals åskådare. Och jag fick till o med bestämma vilka låtar vi skulle köra eftersom jag var ny. Så vi började med 'Prisoners in Paradise'. En jävligt bra låt!

Mitt under introt börjat emellertid min kropp o hjärna finna det här för osannolikt och jag börjar vakna. Fruktansvärt irriterande. Men sömnen biter sig fast, som om den tänkte..'Petter bara måste få vara med om detta!!'. Så drömmen fortsatte fast att jag nästan var vaken. Så jag fick köra min låt i alla fall. Publiken jublade.

Men man ska inte ge sig på o försöka påverka drömmar som jag gjorde. För efter det att jag höll på att vakna så började mina bekymmer.
När den första låten var slut hade jag helt glömt bort vilka andra låtar som Europe gjort. Inte en enda kom jag på! Det var hemskt! Joey sa 'Den här då? Men den här då?' och pekade på en massa notpapper, men jag kände inte igen en enda låt. Joey Blev asarg och drog från scenen.

Så vi tog en paus och jag fick tag i en laptop med internet. Men Google gav mig ingen hjälp. Jag sökte på 'Europe' men fick bara upp en massa googleMaps över Europa. Jag sökte på massa saker som jag inte minns men fick inga träffar, jag misslyckades med att stava till discography i ett försök att få se Europes alla skivor.

Inte en låt hittade jag på nätet, och inte en låt kunde jag komma på!!

Då vaknade jag, 08:15. Arg och förtvivlad. Jag kan ju egentligen massor av Europe-låtar. Speciellt arg ÄR jag för att jag inte kom ihåg Superstitious.

OM jag får göra om allt igen (Om du läser detta Joey!!) så är setlisten jag vill ha följande:
1) Prisoners in Paradise
2) Rock the night
3) Ready or not
4) Open your heart
5) I'll cry for you
6) Halfway to heaven
7) Superstitious

Sen...Sen...e....Sen kan du välja några låtar också Joey...

I'll meet you further on up the road...

Jag gillar vägar. Själva ordet. Väg.

Jag gillar att ett enkelt ord kan ha så många betydelser.

När Bruce Springsteen sjöng "I'll meet you further on up the road" menade han knappast att han skulle möta oss nånstans uppe i backen, förbi Konsum på vänster sida. Utan kanske pratade han om ett möte senare i livet.

Vilken väg tar vi i livet? Det är helt vårt eget val. Tar vi den upptrampade stigen eller den som knappast syns?

Nog om detta.

Cormac McCarthy, som verkar vara en gnällig gubben egentligen, har skrivit en bok som heter, passande nog för detta blogginlägg, 'Vägen'.
Jag läste den första gången på Guadeloupe för ett år sen, och ytterligare en gång den här vintern. Och han har bestämt hittat nånting här Herr McCarthy.

Det är något otäckt över boken, något apokalyptiskt jobbigt med dimma, gråa dagar, regn och sotig luft. Den är otäck på ett annorlunda sätt än något jag tidigare läst och den ger mig så mycket bilder i huvudet.

Jag har inte skrivit någon bok. Än.

Men om jag gjorde det hoppas jag kunna framkalla lika mycket starka bilder hos läsarna som jag får av McCartneys bok. Känn bara på den här inledningen av boken, den ger mig kalla kårar från mardrömmar jag haft som liten och bara minns fragment av.

'I drömmen som han vaknat ur hade han vandrat i en grotta där barnet ledde honom vid handen. Deras ljus spelade över de våta droppstensväggarna.
Som pilgrimer i en myt uppslukade och vilsekomna i innanmätet på ett jättedjur av granit. Djupa stenrännor där vattnet droppade och sjöng. Förkunnade i tystnaden jordens minuter och timmar och dess dagar och år utan uppehåll. Tills dom stod i en väldig stensal där det utbrede sig en svart och fornåldrig sjö.
Och på den motsatta stranden en varelse som lyfte den drypande munnen från travertinbassängen och såg in i ljuset med döda ögon vita och blinda som spindlars ägg. Varelsen svepte med huvudet lågt över vattnet som om den insöp vittringen av det den inte kunde se.
Den hukade där blek och naken och genomskinlig med alabasterbenens skuggor mot klipporna bakom den. Inälvorna, det bultande hjärtat. Hjärnan som pulserade i en matt glaskupa.
Den svepte med huvudet fram och tillbaka och utstötte sedan en jämmer och vände sig om och lufsade in i natten med ljudlösa språng'.

Den inledningen är värd dubbla nobelpris I tell you...

"There would be no Derby County without me."

Ibland ser vi bra filmer. Sådana där som jag kommer på någon vecka efter att "den där var bra". Det här var en sådan.


Pimping our window.


Positiv handling.

På konsum idag:

En mamma frågar sin sexårige son vad han vill ha till middag. Han funderar länge länge länge. Mamman börjar se lite otålig ut.

- Men du, är det inget du är sugen på?

- Jo, massa saker. Det är så svårt bara. Det finns så hiiiiiiiiimla mycket goda saker här på Konsum.

Mycket söt.


Projekt skorpor.


Sol i släkten.


Buttercup.

Visste ni att det blir ljust vid halv sju nu? Ja, klart ni visste, ni är ju små piggisar allihopa.

Jag kan inte sova, så jag tänkte äta lite gröt. Istället för att sova inatt har jag sjungit i huvudet på den här låten hela natten. Håll till godo.

Godmorgon!


Rygga tillbaks?

Jag tror Kryp skulle gilla den här när han blivit några månader. Hans kycklingpappa är rädd att den ska bryta av hans rygg. Vad tror ni?


Denna där?

Från och med nu och två månader framåt så ska ungefär 10 av våra vänner också få barn. Inatt började produktionen med att Petter från TV4 messade och meddelade att en liten tjej fötts. Den Petter som låg bredvid mig i sängen mumlade, väckt av sms-et:

- Vad var det?

- Petter har fått en bäbis!

- VA!??!

- Petter har fått en bäbis. En liten tjej!!

(Petter tittar på mig med sömning, inte riktigt medveten blick)

- Inte den här Petter?

- Nej, inte den här Petter. Inte än.

- Ok. Jag sover lite till då.

- Gör det du...


Finaste besöket!

Bästa mamma kom hit igår med världens bästa present. Sockerfri choklad! Vi gjorde sockerfri kladdkaka. Hur god som helst. 

Sen försvann Petter ut på äventyr och mamma och jag lagade wokade grönsaker och honungsglaserad lax. Hur gott det var undrar du? Jo, det ska jag berätta för dig. Hur gott som helst!!

                


Matlagningskurs

Hallå där.
Idag ska vi lära oss att steka köttfärs som vi ska frysa in för framtida bruk.

Du behöver: 2,6 kilo köttfärs. 2 burkar krossade tomater, 2 burkar krääm frääsch, 2 stora lökar som vi grävt upp nånstans.



Japp. Då kör vi.
Hacka löken, stek hela alltet, häll i allt annat när köttfärsen blivit brun o fin. Salta o peppra.
Dela opp'ett o häll'ett i fem olika påsar. Schläng in'ett i frysen.

Men det där har vi redan förberett såklart. Hoppas det smakar. I framtiden.

Bite me!

Ibland biter Marie mig. Ibland så mycket så det gör ont.

Nu vet jag att andra också vet hur jag känner.


Projektion på högsta nivå.

Inspirerad av Petters otroligt roliga klipp här nedanför så lägger jag ut den här också. Delar av det här går som reklam nu men det roligaste är inte med där. När killen börjar skylla sina misslyckade kast på Arthur som föreslagit att han ska kasta underhandskast.

Orkar du inte kolla hela så kolla iallafall från 2:30. Underbart.

- När du sa prova så trodde jag du menade att jag fick PROVA och då var det ju inte så noga. Då körde jag bara lite slarvigt.

- Ja, fast det var ju ditt val att välja hur du skulle kasta. Jag gav dig bara ett råd. Jag tycker vi går vidare nu.


Va fan...

Jag är på resand fot. Det är tråkigt. Tråkigt o va iväg från Marie.

Det är så tråkigt att jag bara vill säga...'Va fan'.

Ja, precis så där som Jakob Eklund jämt gör...


Förtydligande.

Snysdern ringer:

- Du det där inlägget om snoret. Jag fattade inte riktigt.

- Vad förstod du inte?

- Ja men, vad var skämt och så?

- Det var sanning fram till att Petter började titta bland hyllorna på Babyland. Jag hittade alltså på att han på allvar skulle vilja suga snor ur min näsa.

- Jaha. Ok, jag förstår.

- Men du tyckte inte det var så roligt?

- Nej. Men alltså. Jo. Det var roligt. Vanligt roligt. Men jag letade efter extra roligt liksom. En extra twist. Ni har det lite att leva upp till liksom.

- Ok. Förlåt.

- Mmmm.

Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0