Kommentar får svar.

Det kom en kommentar till inlägget Tvärtom och vi har egentligen som policy att inte publicera anonyma kommentarer men den här frågeställningen är så intressant så vi vill gärna dela med oss av fråga och svar.

Kommentar: Men hur skulle du då göra om din son gjorde illa en katt? Låta honom fortsätta, kanske bli riven? Om du har svårt att känna med en katt så föreställ dig istället att han utövar sin "upptäckarlust" på ett annat barn, kanske ett nytt litet syskon? Hur agerar du då?

Svar: Som du kanske läst tidigare på bloggen så tror vi mycket på delaktighet. Att hela tiden delta i livet tillsammans med bäbisen. Leker Mio vid kanten på poolen med djupt vatten så får han det men vi ser till att han inte ramlar i, vi hjälper honom att känna lite på vattnet om han vill.

Och lika så om Mio vill titta på en katt, så är vi där och visar hur man kan klappa, och blir han rädd om katten fräser och försöker rivas så lär den känslan honom mer än något NEJ! någonsin kan göra. Och vi är där och berättar och bekräftar hans känsla.

Vad det gäller andra barn och småsyskon så tror vi i princip på samma sak. Om Mio skulle dra det andra barnet i håret så kommer det andra barnet förmodligen bli ledset. Och om vi då redan bekräftat Mios egna tidigare ledsna känslor så kommer han förstå att det har gjort ont på det andra barnet. Utan att vi säger nej.

Sen tror jag faktiskt att just när det handlar om andra barn så undrar jag om föräldrar egentligen är så oroliga för det andra barnet utan mer för att framstå som föräldrar till ett "elakt" barn. Och några elaka barn finns inte, däremot tror vi att det går att få ett barn att känna sig elakt genom sättet vi reagerar på.


Kommentarer
Postat av: Christina

Halleluja för det där sista stycket!

Mycket klokt skrivet i övrigt också. Det här verkar vara ett av de känsligaste ämnena bland föräldrar. Känsligt kanske just därför att det säger så mycket om föräldrarna, och deras rädsla över "vad andra ska tycka". Tack för att ni inte räds att ta upp sådana här frågor i er blogg.

2011-01-25 @ 12:48:34
Postat av: Erika Nilsson

Det slog mig när jag läste det här att de krävs att man har kontakt med sina egna känslor och reaktioner för att klara att handleda sitt barn. Och det kanske skrämmer många som känner att de inte har det. Jag tycker era tidigare inlägg om detta varit så bra. Har ni fler tips om hur man kan göra?

2011-01-25 @ 12:58:03
Postat av: Malin

Bra inlägg!

2011-01-25 @ 18:45:49
Postat av: Marie

Tack fina syster!



Och tack Erika och Christina! Ja ett känsligt ämne verkar det verkligen vara det här med att inte vilja säga nej. Inte helt ospännande som vår käre Kay Pollack skulle ha sagt!

2011-01-25 @ 19:07:26
Postat av: Torun

Hej. Jag håller med dig om att barn inte skall begränsas "i onödan". Jag har i mångt och mycket uppfostrat min äldste son, idag två och ett halvt, på det sättet. Men jag kan ändå inte låta bli att säga att jag tror att du med stor sannorlikhet kommer att få lägga in brasklappar längre fram, precis som den "anonyme kommentatorn" antydde. Idag har min son en lillebror på några månader. Trots alla försök till kärlek så finns syskonsvartsjukan där. Och därmed försök till att skada lillebror. Exempelvis att hoppa jämfota på lillebror, att dunka lillebrors huvud hårt i golvet, att bita lillebror på riktigt i näsan, att dunka träklossar i lillebrors huvud. Två-och-ett-halvtåringen vet inte vad det blir för konsekvenser av att bita i en näsa eller av att dunka en träkloss i huvudet på borsan. Han vill förstås inte att brorsan ska få men för livet, han vill bara uttrycka sitt missnöje med sakernas tillstånd. Jag anser mig veta att det är rent ut sagt Farligt för lillebror, vissa av de saker storebror håller på med. Alltså måste jag stoppa storebror när han gör så. Eller...hur?

2011-02-01 @ 20:19:40
Postat av: Marie

Torun, hej! Tack för lång kommentar!



Väldigt intressant det här, det väcker många känslor just den här frågan.



Jag har svårt att sätta mig in vad jag tycker i just den situationen eftersom jag inte är där.



Det enda jag egentligen tycker om allt är att jag inte tror att det kan bli fel sålänge som alla gör det som känns sant. Jag gör det som känns sant för mig, och berättar om det.



Så om du gör så som känns rätt och sant för dig så är jag övertygad om att det blir jättebra både för lille- och storebror.

2011-02-02 @ 10:34:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0