Vi fick ett bra exempel idag på hur det går att välja på att bli provocerad eller inte.

När vi skulle checka in på vårt hotell i Madrid så tittade receptionisten nämligen tveksamt på oss och frågade mig om Mio verkligen skulle ha en egen säng?

- Nej, en spjälsäng har vi beställt, svarade jag på spanska och tittade frågande på Petter som nickade.

- Ja, jag skrev på engelska att vi ville ha "a bed for a baby of nine month".

Då satte den ganska irriterade hotellreceptionisten igång med en lång föreläsning om att man minsann inte kunde skriva säng om det var en spjälsäng som man ville ha, utan då fick man skriva att man ville ha just en spjälsäng och ingenting annat. Nu visste han inte om det skulle gå och ordna en spjälsäng.

Min första tanke var att jag kände mig dum och provocerad och jag ville säga:

- Men vi skrev ju att bäbisen var nio månader! Kan du komma upp till rummet och visa oss hur det ska gå till när den niomånader gamla bäbisen ska sova i en liten säng utan kanter??

Den kommentaren hade inte gjort någon av oss gladare. Istället insåg jag att min första reaktion bara byggde på att jag kände mig dum och därför ville attackera honom.

Istället valde jag att observera att jag kände mig dum, lämna den känslan, le och säga:

- Nästa gång ska vi skriva spjälsäng. Skulle du kunna vara jättesnäll och titta om ni har någon extra spjälsäng. Tack så mycket för hjälpen! 

Det är inte lätt men det är enkelt.