Historien om ett kräk.

Jag måste bara berätta om en händelse som inträffade en av mina första dagar som vikarie på en av Sveriges största sportredaktioner.

Jag var ansvarig för en kort sändning och skulle ta emot ett kort inför-inslag från en reporter som fanns på plats utomlands. För att få bättre kvalitet på inslag hade jag bett en tekniker hjälpa mig strax efter lunch.

Teknikern är dock sen in från lunchen så jag ringer upp reportern själv för att själv ta emot inslaget. Han blir väldigt irriterad eftersom det nu kommer att bli något sämre ljud. Jag försöker lugna:

- Jag är ledsen men det finns ingen tekniker här. Men jag kan ta emot inslaget.

- Det kommer att bli mycket sämre kvaliteet.

- Ja, jag vet det. Ska jag ringa upp om 15-20 minuter när teknikern kanske dykt upp?

- NEJ!! Vi måste dra från hotellet nu. Det här är ju helt otroligt. Helt sanslöst!!

- Ok, hur vill du att vi gör då?

- HUR JAG VILL ATT VI GÖR?? Jag ska tala om för dig vad jag vill. Jag vill att ni sommarvikarier börjar visa respekt för oss som är ute på jobb och slutar sitta på era feta arslen inne på redaktionen. Du har ingen aning om hur det går till därute i den riktiga världen, det är så jävla dåligt!

Efter lite ursäktande från mig (åhh, vad jag ångrar att jag det men där var jag inte då) så vägrade han fortfarande lämna något. När producenten för dagen undrade varför det inte blev något inslag så sa jag som det var. Att reportern inte ville lämna till mig. Fem minuter senare ringer min telefon. En röst skriker så högt så att hela redaktionen hör:

- Är du en sån där äcklig svallerpotta?

- Va?

- Har du skvallrat till chefen va??

- Nej, jag har bara berättat att du inte ville lämna.

- Det är tamefan typiskt. Nu får jag skiten när en liten sommarvikarie inte kan sköta sitt jobb. Aja, vi får prata mer om det här när jag kommer hem.

När vi sedan sågs för första gången två veckor senare kom han förstås inte ihåg vem jag var utan presenterade sig och började sen istället småstöta lite på mig.

Nej tack. Usch.

Dagen efter utskällningen träffade jag förresten en annan kille på redaktionen. Han var blond och charmig och bad mig fixa så att hans usb-minne kunde sitta fast på hans nyckelknippa. Men det är början på en helt annan historia.


Kommentarer
Postat av: Petter

Jag mår illa...

2009-12-17 @ 09:26:37
Postat av: Marie

Nejnej. Du är ju den blonda killen. :)

2009-12-17 @ 09:43:37
Postat av: Lövet

då var spekulationerna igång...

2009-12-17 @ 10:14:36
Postat av: Storasystern

Monstret kom ut nu då så ska jag visa dig vad man gör med såna som är dumma mot din mamma.

2009-12-17 @ 14:33:56
Postat av: Knappen

låter som Lindeborg eller Blomqvist!

2009-12-19 @ 00:08:31
Postat av: Marie

Nepp. Det är inte korrekt.

2009-12-19 @ 14:05:50
Postat av: Lövet

det är någon på sveriges radio från sommaren 2006 eller 2007

2009-12-20 @ 00:47:28
Postat av: Anonym

Åström eller Granqvist!

2009-12-20 @ 13:49:57
Postat av: Marie

Varför är det ingen som tror att det är någon på TV4?

2009-12-20 @ 15:54:17
Postat av: Lövet

hmm kanske för att de är där du jobbar nu förmodligen

2009-12-20 @ 20:12:54
Postat av: carina

Tänk att de flesta av oss har gått igenom liknande händelser som den du beskriver... Vi bestämmer oss för att kasta kopiatorn på nästa skitstövel vi ser som kör över vikarier. Ok?

2009-12-21 @ 16:49:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Välkomna.

Vi heter Marie, Petter och Mio.

Vi är en vanlig familj som bestämde oss
för att bryta invanda mönster och skapa
vår egen lycka.
För ett år sedan sålde vi lägenheten i Stockholm, packade två resväskor och flyttade till Spanien. Nu bor vi i Sverige igen men forsätter att skapa vår egen lycka här.

Vi tror på att ta
ansvar för sig själv
och att barn föds som de ska vara och vi föräldrar får delta i
deras utveckling.

Och så tror vi på kärlek.

Kontakt: info@miomedia.se


Visst vill du skriva in din e-mail och få ett mail när vi skrivit nytt:

RSS 2.0