Om man tar sig lite tid... Så kan man sjunka ner i fåtöljen, njuta av David Grays nya skiva.  
Man kan titta på hur frosten sakta släpper taget om gräset utanför. Och man kan titta upp mot den djupblåa himlen och komma på att man just i detta ögonblick tittar rakt ut i universum.

Och man kan känna kaffets doft och värme i hela kroppen...

Den här låten är inte med på Grays senaste skiva. Men den är fantastisk ändå. Om man tar sig tid...

Presentationen av dom som bor här med oss i Hammarby Sjöstad fortsätter. Idag med lägenhetens äldste och mest ärrade medlem.

Han heter Rojo och har vandrat vid Petters sida sen barnsben. Rojos liv har gått upp och ner som en berg- och dalbana. I unga år var han en normal teddybjörn som mest av allt bara ville gosa. Men flytten till Stockholm tog hårt på Rojo och han tappade identiteten någonstans runt Stureplan.
- Det kändes som om jag flyttade ifrån en bit av mig själv när jag lämnade Sturefors, har han sagt i en intervju en gång.

Och när Petter dessutom träffade Marie kände sig Rojo bortglömd och vände sig till de enda vänner han hade kvar, drogerna.


                 


Men nu är Rojo påväg tillbaka och han påstår själv att han inte rört något starkare än kaffe de senaste 9 månaderna.

Petter: Hej Rojo…Du, när jag försökte ta kontakt med Dig för den här intervjun så var det väldigt svårt att få tag i Dig. Vill du inte göra det här så kan vi strunta i det.

Rojo: Ja, nej, jo… asså…Det har vartit en jobbig tid... Men fuck it… shoot!

Petter: Okej, då kommer frågorna här....

Rojo: Si…gringo si!

Namn: Luis Fernandez ROJO Nuno Edison Arantes Felipe Gomez Vasco Antunes Coimbra

Ålder: Äldre än jag kan minnas.

Född: På Östgötaslätten.

Intressen: Doppa mina luddiga händer i burkar med marmelad och honung. Hehe, allvarligt, det tar fan år att få bort haha!
Annars softar jag mest. Jag brukar gilla att ligga uppe på hyllan med pocketböckerna. Där trivs jag. Dessutom finns det två pandor här, dom jävlas jag med en del.

Kännetecken: Va fan är det för jävla skitfråga??

Favoritmat: Svart kaffe, tacos, pandor, och sen såna där drinkar som Keith Richards alltid tog….eehh… Screwdrivers ja…så hette dom…

Favoritmusik: Rock, inget massproducerad skit dock. Inget som utgivits efter 1990. Tidig Nirvana går också bra, gärna inspelat på ett kassettband (favoritmärke BASF) i ett garage i Seattle.

Favoritämne i skolan: I dropped out years ago… Minns inte...

Inkomst: Ingen inkomst, men sitter på grymt mycket stålar ändå.

Förebilder: Keith Richards, Jim Morrison, Christer Ulfbåge

Älskar: Höst, regn, ångest, Campbells tomatsoppa.

Hatar: Kommersiella radiokanaler, fnittriga tjejer, fula pandor.

I ett helt fiktivt möte. In a galaxy far, far away ska nu äntligen Petter Johansson få möta Maries hemliga kärlek, Peter Johansson.

Petter: Så... Finally we meet.

Peter: Hehe...

Petter: Känns det så för dig också liksom… Äntligen står vi här, öga mot öga, face to face. Efter allt snack som varit runt oss och så liksom, mellan dig och Marie och mig och Marie, och mellan dig och mig… Nu…Nu är ögonblicket här när vi möts…

Peter: Hehe… Jaa… Jag är inte med riktigt.

Petter: Ha... Jaså....Det är okej. Jag har också varit i förnekelsestadiet länge. Det är okej…

Peter: Hade du några frågor eller?

Petter: Frågor? Det vet jag inte… Du kanske har några som du skulle vilja ställa till mig, eller?

Peter: Va fan…Ja, vem är du? Vad vill du?

Petter: Exakt… Det är helt okej att du känner så Peter. Nu känner jag att vi kommer nånstans.

Peter: Allvarligt, ska inte du sticka nu?

Petter: Jag kan gå precis när du ber mig att gå… Inga problem, men du kan inte springa ifrån Dig själv…Ta åtminstone med Dig det… Marie såg din show i London fem gånger, visste du det?

Peter: Vadå, We will rock you?

Petter: Ja, eller va fan den nu hette.. Fem gånger! Kom inte o säg att du inte fick din chans…

Peter: Min chans?

Petter: Jaaa, DIN chans…. Jag vill att du lämnar Marie ifred från och med nu…

Peter: Lämna Marie ifred? Jaha… Visst, så gör vi…absolut…

Petter: Haha, du har ett sätt att säga det. Som om det inte spelar någon roll för Dig… Du har en del att jobba med, Peter. Im good at people.

Peter: Allvarligt, stick nu. Dom andra reportrarna ska också få sina intervjuer…

Petter:…I WANT TO BREAK FREE...I WANT TO BREAK FREE...I want to break free from your lies, your so selfsatisfied I don’t neeed you....Ive got to break freee....

Marie ska gå upp tidigt. Och hon är förbannat bra på det. Taxin kommer tio över tre.

Bloggen tog chansen strax innan sovdags att byta några ord med henne.

Petter: Hej, Marie. Nu är klockan tio och du ska upp om typ fem timmar. Hur lägger du upp taktiken från och med nu?

Marie: Jag försöker att inte tänka på det. Lite svårt när du ställer en massa frågor dock...

Petter: Ja, fast du är ju typ en offentlig person...Jag tycker att frågan är berättigad.

Marie: Okej...

Petter: Så...går det bra att inte tänka på det då?

Marie: Ja... Eller det handlar inte så mycket om att inte tänka på det mer om HUR man tänker på det. Du vet det där som vi pratade om häromdagen. Att verkligheten är att jag ska gå upp klockan tre, och det är bara mina negativa tankar om det som skulle kunna göra det jobbigt. Det känns inte jobbigt just nu.

Petter: Det där lät ju bra... Jag brukar gå omkring o vara rädd för att jag ska försova mig...

Marie: Jag är lite disträ nu....för jag undrar om jag ställt klockan (upptäcker att hon inte ställt den), men annars oroar jag mig inte, taxichaffisen ringer väl om jag försover mig.

Petter: Jo, just det... Du studsar ju alltid upp när klockan ringer klockan 03 på morgonen, mobilen hinner knappt ens ringa förrän du är uppe, Varför?

Marie: Det är min enda chans att inte somna om. Jag utnyttjar väckarklockschocken och vänder den till pigghet...

Petter: Marie...Nu har du ju krypit ner och verkar vara på väg att sova... Vad är det som saknas nu?

Marie: Att du ska VA TYST!!!

Petter: Men ursäkta mig! Jag försöker faktiskt bara göra mitt jobb... Det var ju du som tjatade om att jag måste blogga mera!
"Petter du måste ta ett större bloggansvar" sa du. Nu gör jag det o sen får jag bara skit tillbaka. Förlåt mig så väldigt, väldigt mycket för att jag försöker att göra dig glad...fan då...


Petter: Marie...


Petter: Älskling....

Sovrummet, 23:03.

Marie: Vadå, sa dom att Ronaldo INTE skulle haft straff?

Petter: Ja, Bosse P säger att backen träffade bollen först.

Marie: Men herregud... Det är ju en helt sjuk satsning från backen!

Petter: Hmm...

Marie: Allvarligt, man får fan inte tackla någon hur hårt som helst bara för att man träffar bollen först..

Petter: Nej, kanske inte...

Marie: Vad heter det nu...typ våldsam tackling...Det finns någon regel, annars har typ alla domare jag nånsin haft ljugit för mig...

Petter: Haha... Ja, det är en sjuk satsning. Ronaldo kunde fan ha dött...Sen att du gillar Ronaldos magrutor är ju en annan sak...

Marie: Mäh, det har väl inte med det o göra....våldsam...osportslig...typ...Överdriven...

Petter: Ja, du har nog rätt...

Marie: VÅRDSLÖS!! Det är så det heter! Det där är vad jag kallar en vårdslös tackling. Typ om man äventyrar en annan spelares säkerhet... Och då spelar det ju ingen roll om man träffar bollen eller inte!

Petter: Okej... Bra baby!

Marie: Skönt... nu kan jag sova.. Godnatt!

Torsdagmorgon 08:12 smyger Petter upp för att smygläsa regelboken. Han letar och letar och hittar sen regel 12, beslut 4:
"En tackling som äventyrar en annan spelares säkerhet ska bestraffas som allvarligt otillåtet spel."

Efter gårdagens inlägg som blivit så bejublat, ser jag mig nästan tvingad att följa upp det hela med en exklusiv intervju med Dig. So… Here it goes…

Petter: Hej Marie!

Marie: Hej.

Petter: Jag kommer från Horse and Hound och vill göra en intervju med Dig.

Marie: Haha! Okej…

Petter: Ditt senaste inlägg mötte många rosor. Du hyllades som den moderna människan. Den där författarinnan du pratade om, Katie Byron, hur upptäckte du henne?

Marie: Det var nog genom mamma tror jag…Som har alla hennes böcker…

Petter: Ja din mamma ja. Du gillar henne va?

Marie: HiHi…Ja...

Petter: Något jag reagerar på när det gäller Katie Byron… Är ju att framsidan på hennes böcker nästan ser avskräckande ut. Något du reflekterat över?

Marie: Det är nog bara för att du är lite rädd för dom där böckerna och för vad du skulle kunna lära dig om dig själv om du läste dom.

Petter: Ja usch... Men jag har lovat Dig att läsa dom när jag är redo. Varför tycker du att människor ska läsa hennes böcker?

Marie: Det tycker jag inte…

Petter: Hur menar du då?

Marie: Jag vet bara att jag vill läsa dom själv. Vad andra gör eller inte gör ger jag blanka fan i.

Petter: Jag kommer att stryka det där svärordet.

Marie: Fegis…

Petter: Kan du då svara på vad böckerna har kommit att betyda för Dig?
 
Marie: Dom har fått mig att i alla fall börja inse att allting, både lidande och lycka, har med mina egna tankar att göra. Det är både fascinerande, skrämmande och häftigt. Som nu när du rynkar pannan åt att ditt Word-program är CP så är det bara dina tankar om datorn som förstör för dig. Men det är svårt att leva efter detta 24/7, man får börja om och börja om, och börja om… Men det tror jag det är värt.

Petter: Hmmm… Men kan vem som helst läsa hennes böcker från scratch eller behöver man förarbeta?

Marie: Nej, bara det förarbetet att du har bestämt dig för att du vill ge det en chans. Annars kan du lika gärna fortsätta skylla på andra resten av livet. När krockar i trafiken, när din pojk- eller flickvän lämnar dig eller det går dåligt på jobbet. Det är det som jag tror folk blir så rädda för, att inse att bara du själv kan påverka hur lycklig du kan bli. Fast vilken chans!! Sen är jag på intet sätt där än, men jag försöker. Hela tiden.

Petter: Okej, då tackar jag så mycket för din tid.

Marie: Tack…. Får jag en puss nu?

Har just käkat frukost och sitter o värmer händerna mot min kaffekopp på Arlanda. Ett par äldre herrar sitter bakom mig. Dom dricker öl. Jag tittar på klockan. 05:28.

Taxichauffören som körde mig hit gjorde en riktig jävla tok-blunder.
Hans dricks flög ut genom fönstret.

Först gick det riktigt bra. ”Fan, vad han kör!” tänkte jag glatt där jag vilade i baksätet.
Han har ”Lugna favoriter” på radion och när vi svänger av mot Arlanda rullar munspelssolot från ”The River” med Springsteen ut genom högtalarna. Jag njuter. Im in taxi-heaven.

När jag börjar skymta skyltarna till Terminal 5 så kommer misstaget.
Mitt i sångens klimax, mitt i något av det vackraste som skrivits…”But I remember us drivin’ in my bro…” Så byter han radiokanal!!
Det är oförlåtligt. Det känns som om en stor kökskniv river upp djupa sår i ryggen.
Madonna, Craig David och Jon & Vangelis har fått passera utan åtgärd, men Springsteen stängs av. Obegripligt.

Jag mår dåligt. När taxin stannar kastar jag upp dörren och andas frisk morgonluft.

Det fasta priset från mig till Terminal 5 är på 578 kronor. Det är lite olika (vilket är lite konstigt med tanke på att priset kallas ’fast’) beroende på vilken chaufför man har. Före Springsteen-fadäsen tänker jag att killen kört kalas och att jag gillar jämnhet, så jag planerar att plita dit 22 spänn i dricksrutan och skriva 600 i totalen.

Men dricks nu känns inte aktuellt. Inga pärlor åt svinen här inte...

Marie vill inte att jag ska skriva SMS från utlandet. "Det blir så dyrt Petter. Skriv bara om det är något viktigt, typ något dödsfall eller så. Du vet ju hur ledsen du blir när du får telefonräkningen sen i slutet av månaden" säger hon.*

Men igår kunde jag inte hejda mig från att messa lite med min gode vän o kollega Stefan Elofsson.

Petter: Herregud. Har just tagit kaffe efter frukosten när jag tre bord bort ser....Sylvain Distin sitta o mumsa på en ostmacka.
Stefan: Bra spotting!
Petter: Nä men vart ska det här sluta? Klev ur hissen o upptäcker att jag delat tre våningars färd med Alan Wiley (känd engelsk domare, 4e domare vid gårdagens Manchester-derby reds.anm.)
Stefan: Mållös.
Petter: Oj, Kevin McCarra (sportjournalist på The Guardian reds. anm.)kom just hit till pressrummet på Old Trafford.
Stefan: Jag såg Bebben häromdan...

* = Skoj.

/Petter

Herregud vilken match.

Jag har aldrig nånsin tyckt om att jobba med en match så mycket som jag tyckte om att jobba med Man United mot Man City igår. För en kommentator fanns alla ingredienser där. Jag vill ha mål, jag vill ha dom snygga och gärna sent, men ändå inte för sent för en kvittering. Fantastiskt.

Ibland känns 90 minuter så kort.

Annars klev jag upp klockan 04:00, Pussade Marie på pannan, tog flyget via Köpenhamn till Manchester och hamnade på en frukost på SAS Radisson.
Där lyckades jag för första gången i mitt nu 30-åriga liv med konststycket att sätta eld på två toasts.

Först la jag in mackorna i den dära maskinen. Ni vet, den dära maskinen som har ett band som drar fram mackorna över varma spjäll.
Men när den kom ut hade den bara rostats på ena sidan.
Detta, tänkte jag möjligen så här i efterhand något naivt, kan åtgärdas genom att lägga in mackorna ett varv till med andra sidan neråt. And man... Nog fick dom färg alltid. När jag böjde mig ner och tittade in i toastmaskinen låg mackorna i lågor. Mackorna brann.

Jag tog genast två kliv åt sidan och började ingående att inspektera müslin några hyllor bort samtidigt som jag visslade en glad melodi.
En i hotellpersonalen kände lukten, begav sig till maskinen och utbrast ett "oh fuck!".
Jag tittade på henne, log och tog min müsli till bordet.
/Petter